Att säga hej till maj.

Första maj, alltså. Att tiden går så fort!

Snart är vi inne i den där tiden på året då kvällarna aldrig tar slut och vi kan åka till Drömmen och sitta vid sjön och se på skräddarna som glider över vattenytan. Och allt det andra som vår och sommar för med sig; som torra gator och glass och känslan av huden som stramar lite efter en dag i solen.

Underbart om ni frågar mig.

Och här ser ni två bilder av Buses rum; om man står i dörren och kikar in.

Det gamla tältet från Granit lever som bekant kvar, kistan med leksakerna hittade vi på en loppis på Västkusten en gång i tiden och färgen på väggarna är fortfarande sådär vispat mjuk och silkesmatt (mer om den har jag skrivit här). Det börjar bli ett färdigt rum där inne och har varit så ett tag. Just hans rum var liksom det som var högst prioriterat, så att han skulle känna sig som hemma så fort som möjligt när vi flyttade.

Det har varit så himla skönt att ha haft allting ordnat dagarna på sjukhuset; att vet att Buse hade det roligt med farmor och farfar, och att veta att flickorna var i goda händer här hemma med mamma och Sockervadds-Göran. Att inte behöva någon stress alls kring det. Alla har ju inte den möjligheten. (På bilderna är det mamma och Buse som inspekterar rummet  – han är mycket noga med att visa upp sitt rum för alla som kommer).

Men nu är vi alltså hemma igen och firar första maj och kanske ska jag drämma till med en ostbricka ikväll som för att fira ordentligt.

En får ju passa på, menar jag.