Och så var det dags att vandra ner till operationssalen.
Det är en himla märklig känsla det där. Man kan gå, man har inga värkar, man är helt klar i knoppen och man är på väg ner till en operationssal för att plocka ut sin bebis. Det går liksom inte att föreställa sig om man inte varit med om det. Hjärtat utanpå kroppen såklart, jag var så nervös att det inte var klokt men samtidigt så nervös att jag blev lugn. Ännu märkligare, men jag höll mig så förvånansvärt lugn hela vägen – förmodligen för att det var så mycket som hände samtidigt och att allt är så stort att det är svårt att ta in.
Väl nere på rätt avdelning fick vi skriva in oss, jag mumlade lite till om hur gott Dag hade doftat och hur utvilad han såg ut, sjuksköterskan som var med mig skrattade och sen visades vi in i operationssalen.
Alltså, det ÄR ju mer kliniskt att föda barn med kejsarsnitt, det ska jag inte hymla med. Man kliver in i det där stora rummet fullt med apparater och framförallt fullt med människor – det var kanske 8-10 personer i salen och jag liksom stannade i dörröppningen och fick någon form av scenskräck. Åh herregud vad många ni är mumlade jag, för trots att jag vetat om att det skulle vara många i rummet så blev det på nåt sätt annorlunda att få se det live – alla dessa grönklädda människor som väntade bara på mig och på oss (som ni vet kände jag mig som en värdinna på min förra förlossning, så ni kan ju bara tänka er när jag klev in i en sal full med folk).
Det var lite skrämmande. Absolut. Där, för några sekunder, var jag beredd att vända.
Men så var det som om allting startade upp, som en skiva som saktats ner och sen hamnar rätt igen, och alla i rummet började röra på sig igen och vips så fanns där någon som pratade med mig eller bad mig göra något precis hela tiden, så jag HANN helt enkelt inte flippa ut. Alla hade varma ögon och mjuka röster och trots att det hände så himla mycket åt alla håll (någon som satte elektroder, någon som stack mig i handen, någon som presenterade sig, någon som bad mig sitta, någon som tvättade mig och så vidare) så fanns det liksom inte utrymme att bli nervös, utan det där falska lugnet kom igen och jag var så tacksam över att alla såg till att hålla mig sysselsatt så att situationen inte alls kändes skrämmande utan bara… trygg.
(Där är vi helt nya, allihop. Ny mamma, ny pappa, ny lillebror. Åh).
Narkosläkaren kom, en ung supertrevlig tjej, och förklarade vad som skulle ske. Jag fick ju epidural med Buse och det där med att peta in slangar i ryggraden stör mig inte det minsta; då tycker jag att den där läskiga nålen i handryggen är hundra gånger värre. Men jag fick iallafall sätta mig på kanten och skjuta rygg så gott det går med en jättemage och så la hon bedövningen. Hur det kändes? Som ischias ungefär, om du har haft det? Ett slags strålande ner i ena benet, eller en svagt brännande känsla. Som om det inte riktigt får plats? Det känns ganska tydligt men gör inte ont utan är mer att det KÄNNS.
Sen fick jag snabbt lägga mig ner och vänta på att det skulle verka och fick hela tiden uppmaningar om att säga till om jag började känna mig märklig (tydligen är blodtrycksfall ganska vanligt, men jag oroade mig mer för om jag skulle få panik av att inte kunna röra benen och jag frågade Dag som kommit in i rummet om dom verkligen inte sysslade med nån form av premedicinering av mödrar på den här avdelningen, men det sa han att det gjorde dom inte och han hade rätt – det gick ju bra ändå). Ganska snabbt blev benen alldeles behagligt varma, jag fick en frossa som höll i sig hela operationen (jag skakade liksom, förmodligen av bedövningen och anspänningen – inget farligt men kan vara bra att veta om på förhand att det kan ske) och Dag kikade på sig med sin segelbåtsbränna över skynket och frågade känner du det här? det här? samtidigt som han tydligen nöp mig både här och där för att kolla så bedövningen tagit. Nåt blodtrycksfall fick jag aldrig.
Och sen började han karva.
Alltså HERREGUD vilken märklig upplevelse!
Man har ju inte ont alls, känner ingen smärta, men du känner. Jag kände att han hade hela näven inne i magen på mig, hur trångt det var och exakt hur jäkla mycket han tog i. Såklart, det är ju ett litet hål som det ska ut något stort ur, men jag kunde aldrig ana att det skulle kännas på det viset. I klassisk Emma-stil började jag bröla som under en hardcore förlossning.
– MHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ, brölade jag (som en ko ungefär). MHÖÖÖÖÖÖÖ! HERREGUUUUD, har du svårt att hitta honom eller?!
Tydligen tyckte jag att han tog lite för lång tid på sig.
Dag kikade bara på mig över kanten igen med skratt i ögonen. Åh herreGUD! fortsatte jag. Mhööööööööö! Det känns som… som… har ni sett de där djurprogrammen på TV när veterinärer förlöser kor? frågade jag rakt ut i salen. Mhöööööö! Så känns det! Som om han har hela näven upp till armbågen i mig.
Och det märkligaste? När Noah drogs ut kändes det EXAKT som när Buse kom ut. Det var samma krafter på nåt sätt, samma tryck, och sen samma lätta, sköna känsla när trycket och tyngden släpper och man vet att det är över. Och jag? Jag sa exakt samma sak, exakt samma den här gången.
Guuuuud vad sköööööööönt!
Japp.
Även Noah föddes till ”gud vad skönt”. Mamma håller stilen.
Och han skrek på en gång som ni vet. Skrek och skrek och skrek, och det var en otrolig lättnad och gjorde så att barnmorskan jag tyckte så otroligt mycket om nästan direkt kunde komma bort med honom till mig en liten stund innan hon, bebis och mannen gick in i rummet bredvid för att mäta och väga och kolla så allt var okej. Och när hon kom runt med honom och höll fram honom mot mitt ansikte så slutade han att skrika på en sekund, och blev alldeles tyst. Den mäktigaste upplevelsen någonsin skulle jag tro, så himla vackert.
Och vet ni? Han kom med segerhuva. Bara det, liksom.
Men iallafall; han och mannen och barnmorskan försvann en liten stund och jag låg kvar med min frossa och bad Dag att tighta till magmusklerna lite när han ändå höll på – om det kostade extra kunde jag be mannen betala innan vi gick, liksom. Dag lovade högaktningsfullt att fixa biffen. Hela tiden kunde jag höra Noah vråla i det andra rummet och det ljudet var det bästa man kunde höra just då; eftersom det betydde att allt var bra, allt var okej, och att han var stark.
Och sen fick jag en liten stund till med man och bebis medan det sista syddes ihop, klådan från helvetet började komma (mer om den sen), Noah och mannen fick gå till rummet och jag rullades till uppvaket av en man som hette Jocke och som jag frågade ut hur ofta han brukade krocka med väggar och så när han rullade sängar genom kulvertarna.
Själva snittet var klart, Noah var ute och allt hade gått precis så bra som det skulle göra. och minuterna efter det var klart så sa jag att det här skulle jag kunna göra om imorgon på det vis många känner efter sina vanliga förlossningar, och det var en fantastisk känsla att få ha. Med Buse så kunde jag inte se en gravid kvinna på läääänge utan att må dåligt för hennes skull över vad hon skulle behöva gå igenom, nu är jag sjukt nog lite avundsjuk på alla er som väntar på ert snitt. Vilken grej ni har framför er.
Men iallafall. Snittet var klart. Resten tar vi i del tre.
Får tårar i ögonen. Du skriver så fantastiskt fint och jag återupplever min egna fina upplevelse för exakt 5 månader sedan när vår prins kom efter 8 års väntan. Så magiskt. Och jag har ju bara gjort KS men så himla bra det var och allt fungerade perfekt från början till start förutom blodtrycksfall ner i lilltån men det gick ju bra ändå.
Idag ska vi fira 5-månadersdagen med vaccinering här 🙁
Tack för en helt outstanding blogg!
Åh, älskar att höra/läsa om förlossningar!!
Ja, jag vet ingen annan än min lilla tjej, som föddes frisk, och inte skrek. Hon stoppade in tummen det första hon gjorde!! Hade den inne på ultraljudsbilderna med 🙂
http://lotte4.blogspot.se
Så fantastiskt fint att få läsa din berättelse.
Så fint att du vill dela med dig och herregud vad rolig du är!! Skratta så tårarna rann..
Skönt att läsa din historia.jag har mitt framför mig om två veckor och är såååå rädd.
Så jäkla fantastiskt att läsa! Blir så glad för mina medsystrar som får uppleva den där härliga känslan efteråt ❤️
Det är EXAKT som att läsa om mitt eget snitt för snart ett år sedan. Fan, här sitter jag nu och bölar och typ LÄNGTAR efter att få vara med om det igen.
Fint alltihop verkar ha varit för er 🙂
Måste kännas väldigt bra för blivande kejsarsnittade att läsa om dig och er upplevelse!
Ang. den där klådan…. jag anar vad du berätta skall.
Själv höll jag på att slita hela hudkostymen av mig när min son nr.2 kom till världen. Klådan from HELL… :S
Hahaha, jag skrattar ihjäl mig 😀 😀 Du är så förbenat rolig!! Och vad roligt att läsa om nån annans planerade snitt också, då jag liksom känner igen så mycket av det 🙂
Åh, jag hade glömt lite hur det var när vi fick vår underbara son för 12 år sedan. Nu kom allt tillbaka och precis som du beskriver det var det även för mig, men med Mauro Scocco i högtalarna i op-rummet:) KRAM
Å, jag minns min sons fina födelse med planerat kejsarsnitt när jag läser detta, magiskt. Jag fick iofs blodtrycksfall och svimmade flera gånger, men med sonens starka skrik som fond så gjorde det ingenting. Den lyckan alltså, herregud!!!
Det är ju en speciell känsla av lättnad när man hör sitt barn skrika för första gången. Min dotter togs med sugklocka och det var massa människor i rummet ifall de var tvungna att springa iväg med henne, men hon skrek så fort hon kom ut så det var ingen fara. Måste ha varit den största lättnaden jag någonsin känt samt den största kärleken när hon lades på mitt bröst. Bäst av allt var att jag sa te min Karl vi skaffer en te haha. Ha en fin fredag!
Okej gott folk. Nu svimmar jag snart…har lite svårt att andas också. Jag har aldrig fött barn och vet i sjutton om jag vågar. Det är på den nivån att jag inte ens vågar ta blodprov i armvecket. Nånstans i det ”hemska ingreppet” får du det att låta så enkelt 😉 Go du är iaf som skriver så öppenhjärtligt! 🙂
Vad bra du beskrev upplevelsen. Kände igen allt du skrev. Jag tyckte också att nålen i ryggraden var det allra värsta av allt. Har också fött naturlig väg. Det var väldigt traumatiskt i jämförelse med mitt snitt . Om jag hade skaffat ett tredje barn hade jag nog föredragit att snitta mig igen. Känner mig dock nöjd med två barn. Hoppas att du inte har för ont. Själv så hade jag knappt ont alls efteråt. Det stramade lite i såret det var allt.
Jag fick en dotter för snart 17 år sedan med ”segerhuva”. Det var väldigt stort också vill jag minnas. Jag påminner henne om det ibland. Personer som föds med segerhuva blir ju ”goda människor” enligt gammal sägen och det stämmer på dottern.
Tack för att du delar med dig av upplevelsen och ha en skön helg!
Hög igenkänningsfaktor på inlägget :-). Minns när jag kom in i operationssalen inför snittet och såg att alla hade gummistövlar på sig, tyckte att det såg rätt roligt ut. Jag har två snitt bakom mig, ett katastrofsnitt under narkos och ett planerat snitt med bedövning i ryggen. Det planerade snittet var helt underbart, katastrofsnittet lite mer kaosartat, men jag har mått jättebra efter båda gångerna. Trevlig helg!
Hej,
och grattis!
Precis så är det!
Kunde inte se gravida kvinnor utan att få panikkänslor efter mitt första barns (vaginal HEMSKförlossning) men ville bara gratulera alla som föder med snitt. Det var toppen! andra gången. Planerat snitt, allt gick som på räls, med arg, frisk bäbis som resultat!
Har inte riktigt förstått VARFÖR det blev snitt denna gången ?
In my country, last in fashion to say that the only real mother gives birth naturally. Horror! I’m also Cs, it saved the life of me and my child. The scar healed quickly. I like to say that I have a smile on my abdomen (google translate).
Åh, jag minns det precis som du beskriver det!!! Hur bedövningen liksom bara spred sig ner i benen som jag förgäves försökte flytta. Och just det där att man KÄNNER!! De rotar och har sig men det gör inte ont…. Skönt att allt gick så bra för dig och grattis till en söt lien kille:-)
Hej Emma jag tillhör dom som jobbat många år i just sådana gröna kläder och haft märkliga apparater och slangar och en steril miljö ja! runt omkring mig… jag är väldigt glad för din skull att din upplevelse blev ett minne för livet. Lycka till med amningen du fixar detta galant tjejen. Njut är väl onödigt att säga till dig :)))))
Åh vad härligt att ni fick en så fin upplevelse!
Jag tycker verkligen också att det här med planerat kejsarsnitt var så
otroligt mycket bättre än en vaginal förlossning. I juni ”hämtar vi hem”
vår tredje bebis och nu när jag har gjort det en gång förut och vet vad
jag har att vänta mig så ser jag verkligen fram emot det även om det
såklart kommer vara pirrigt även denna gång.
Mitt andra snitt var en sån där fin upplevelse. Sonen skrek så det ekade i salen. Åh, härliga stund när man får de till sig. Den där klådan visste jag skulle komma (fick den redan första snittet) men känslan vid andra gången var att jag visste att ett dygn och massor med Betapred och Tavegyl senare så var den väck:)
Åh jag som precis bestämt mig för att våga mig på en andra vaginal förlossning trots att den första var ett trauma jag inte vet om jag har kommit över än. Nu känner jag verkligen att jag vill snittas istället…fastän jag vet att alla upplevelser är olika. Så himla skönt att allt gick bra för er, grattis till en underbart söt son! Kram
Låter som en jättefin upplevelse. Tack för svensk sjukvård tänker jag som jobbar med att få landstingsekonomin att gå ihop. Försöker få resurserna att räcka till. Kostnader mot en nöjd mamma och ett friskt barn. Så klart viktigast att upplevelsen är viktigast ….men det kostar. Å vi tar det för givet men jag tror det det blir skattehöjningar framöver…. er lilla kille ser så fin ut..
Tänk vilken fin sjukvård vi har i det här landet, när det gäller. I princip gratis…..tack och lov för den. Vi tar ju så mycket för givet. Vi borde hylla i stället för at bara klaga.
Stort TACK för en fin berättelse. Känns bra inför att man själv ska starta fighten om rätten till sin egen kropp.
Jag är så ruggigt jäkla GLAD över att du fick en fin upplevelse denna gång. Åh vad alla kvinnor förtjänar att få det!
Det där med att Noah slutade skrika när han kom till dig… Exakt samma hände med vår yngsta, nästintill en religiös upplevelse skulle jag säga. Från tokskrik till toktystnad. Så vackert och fridfullt. Kram till er alla
Helt fantastisk läsning! Ingen har någonsin lyckas beröra mig med berättelse från kejsarsnitt som du gjorde. Har själv varit med om snitt tre gånger. Har stora barn nu (22, 20 och 18 år), men när jag läste din beskrivning så förflyttade jag mig alla dessa år tillbaka till operationssalen. Skrattade och grät om vartannat. Tack! ❤️ Lycka till med allt! Och tack för din fantastiska blogg!
Åh vilken vacker berättelse! Jag får härliga flash-backs till när min son föddes med snitt för 4,5 år sen… Det var precis som du beskriver, fint, stilla och liksom värdigt. Oj får man ens säga så? Nu är det såklart bara mina egna upplevelser jag pratar om. Att föda naturligt var för mej helt klart mer djuriskt och inte alls speciellt lugnt och fint. Är ändå glad att jag fått uppleva bådeoch, först ett snitt och 2,5 år senare en ”vanlig förlossning”. Jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på smärtan vid den sistnämnda… Grattis till din Noah!
Vilken berättelse! 🙂 efter att ha fått rekommendationen att få nästa barn med snitt efter en mycket tuff första förlossningen med både sfinkter och punktering av ryggraden så slukar jag nu all info jag kan. Du skriver otroligt bra och ärligt! Fick mig att känna att jo da, det funkar ju detta med. Tack! / Karolina
Men alltså.. TACK! Jag behöver läsa det här. Är rädd så in i norden för förlossning och kommer kräva kejsarsnitt men det finns så få berättelser om det jämfört med vaginala förlossningar. Tack tack tack!
Om du vill läsa fler så finns min kejsarsnittsberättelse här: https://bakingbabies.wordpress.com/2014/05/24/forlossningsberattelse-wilfred-mia/
Och min mans kejsarsnittsberättelse här:
https://bakingbabies.wordpress.com/2014/05/24/forlossningsberattelse-wilfred-joseph/
Grattis till lillebror och ett härligt snitt! Jag känner igen mig mycket i din lyckokänsla över att få upplevt det där lätta och vackra, har också fått ett kejsarsnitt med lillebror med en traumatisk förstaförlossning och en sfinkterruptur. Om du behöver efter kejsarsnittet-rehabtips eller efter graviditets-rehabtips är du välkommen in på bloggen. Jag är sjukgymnast tillvardags och med en sfinkterruptur och kejsarsnitt i bagaget har jag nu nördat ner mig riktigt på preggo och postpreggorehab.
Grattis till fina barnen!
Grattis till fina Noah! Jag snittades i torsdags i Lund och kördes också genom kulvertarna av en Jocke. Samma person? Har dock knappt något minne av min operatör.
Fantastisk upplevelse om inte annat! Jag fick en liten Mika <3