Det bästa hänget som finns är nog ändå soffhänget.
När man har besök av den sorten som man inte behöver hålla igång något för, ni vet. När alla får sig plats i soffan och känner sig som hemma, och ingen behöver underhållas eller pratas med oavbrutet – man bara är. Tillfreds och utan krav.
Lite extra fint blir det såklart när en mormor har en Noah sovande i famnen. Att hon är med från början.
Addera lite kvällssol, en skön mättnadskänsla och det mjuka mumlet av röster som man hör där inifrån soffan när man står i andra rummet och lyssnar in och ni förstår precis vad jag menar.
Nu har dom tyvärr åkt hem, mamma och Sockervadds-Göran, och det är tomt på det viset det blir direkt när någon åkt – precis som hålet man gör i sanden vid havskanten fortsätter att vara ett hål ganska länge efter att vågorna sköljt över det, som trots att det fylls med sand och vatten ändå av ren envishet behåller ett tomrum som för att visa att något fattas.
Men som sagt.
De har varit här och intagit soffan och läst tågböcker för Buse och vaggat Noah.
Bästa hänget, helt enkelt.
Your words and pictures are full of sweetness. I see what you mean. I’m a mamy for 5 years and each departure is a tear.
Så mysigt att ha såna människor i sitt och sina barns liv.
Precis så som det ska vara… : )
Märks att du är i din bebisbubbla. Och där ska du ju vara nu. Fokus på att landa i ny bebis och inte så mycket på omvärld och blogg. Måste vara jobbigt att vara bloggare och nybliven mamma. Ha det gott.
Sista bilden är ju helt bedårande, så fin! <3
Vackert.
Även om detta knappast är hastiga mobilbilder så saknar jag det från första sonens bebistid. Vi kanske inte har så många finstämda bilder alls, men just det man numera knäpper med mobilen gjordes inte för 6-7 år sedan. Jag har knappt några bildbevis från återkommande saker som förmiddagspromenader med vagnen, att amma till sömns i soffan, underhålla lillen liggande på mina knän, besöka öppna förskolan och börja dagis. Så fortsätt fota!
Så vackert och målande du skriver! Du beskriver precis känslan som uppstår hos mig när min familj träffar min bror och hans fru…soffhänget där alla trivs och inte så mycket behöver sägas och sen tomheten när de har åkt…
Åh alltså Noah, mitt hjärta smälter!