Tant mår bättre.
Hon hade mycket riktigt fått en infektion i tassen, förmodligen trampat på en pinne och haft otur, men nu är hon dränerad och står och glor anklagande på mig bredvid sängen och tror att om hon stirrar ut mig länge nog kapitulerar jag och tar av henne dom dubbla (?! salukisar har långa nosar) halstrattarna.
Men nu var det inte det jag ville säga med rubriken på inlägget, utan jag tänker på inlägget Petra skrivit idag om hur hon för första gången i livet drabbats av panikångest och hur jag när jag läste hennes ord blev påmind om hur otroligt viktigt det är att prata om det här. Jag har ju haft massor av perioder i mitt liv med panikångest, och även om det var många år sen nu (en sju, åtta kanske) så är jag en person som nog alltid kommer vara lite skör i själen. Det är ingenting jag hymlat med här på bloggen; jag har gått i mängder av terapi och har haft turen att få träffa några riktigt duktiga terapeuter (oftast KBT:are, det funkar för mig) och har lärt mig att känna igen tecknen på när det är på väg utför och stanna mig själv innan det går för långt. Jag ÄR en ångestbenägen person, och även om det är många år sen nu så minns jag SÅ HIMLA TYDLIGT känslan av en panikattack – fasan och känslan av att falla fritt utan något att hålla sig i och skräcken över att bli tokig, framförallt den. Den där svindlande, susande rädslan över att man skulle förlora greppet totalt och bli tokig och spendera resten av sitt liv på någon institution och aldrig mer kunna vara ”normal” eller leva ett liv utan ångest. Den.
Så det här vill jag säga till dig som kanske haft din allra första panikångestattack eller som kanske inte har haft en ännu men möjligtvis kommer drabbas någon gång och då förhoppningsvis kommer ihåg mina ord:
Du. Håller. Inte. På. Att Bli. Tokig.
Jag vet; det känns som det och jag vet; det är överjävligt men du håller inte på att bli tokig och även om det inte känns så just nu så kommer det att bli bättre. Det kommer det. Har du precis fått din första attack så var förberedd på att det kommer bli värre, har man väl fått en så framkallar man den nämligen själv sen eftersom man hela tiden går i skräck och väntar på att den ska komma. Så den kommer bli värre och det kommer kännas för jävligt och det känns som att du håller på att falla i bitar; men det är ingen fara. Tillslut kommer du, med någon duktigs hjälp, komma till insikten att
ingenting händer
och det är ungefär där det vänder. För ingenting händer ju, egentligen, vid en panikångestattack. Du dör inte, jorden brinner inte upp, livet försvinner inte. Det bara känns så. Och när man lär sig att ingenting händer så slutar skräcken ha samma grepp och då börjar det vända tillbaka till det du så hett efterlängtar; lugnet och ron och känslan av att vara normal.
Och vet du?
Det är okej att vara lite koko ett tag, och det innebär inte att det kommer att vara så för all framtid. Herregud, om ni bara visste hur koko jag har varit i mitt liv! Jag fick min första panikångestattack när jag var tolv och sen har perioderna kommit i vågor med några års mellanrum och i vissa vågor har jag varit helt bananas. För mig kändes perioder med attacker alltid som om jag liksom inte hade någon botten inne i mig själv, nånstans i höjd med att revbenen går ihop. Där inne. Om ni tänker er att ni har en tyngd där, en botten att stå på, när ni mår bra? Oftast har man det, en känsla av säkerhet. För mig försvann det golvet när jag var skör och jag hade ingenting att hålla mig i; det var som att själen där inne föll alldeles fritt. Det är nog det bästa sättet jag kan förklara det på; som om min själ blev av med sitt golv och istället fick kvicksand, hala väggar eller bottenlöshet och färdades i en svindlande fart rakt ner utan en chans till att stanna.
Och jag antar att en del av er tycker att jag verkar kanska vettig och sådär ändå? Då ska ni veta att jag i mina värsta stunder haft ganska skruvade saker för mig – en period kände jag inte igen mig själv när jag såg mig i spegeln (det var minst sagt obehagligt) och jag var snudd på hysterisk när jag skulle berätta det för min tusshåriga terapeut eftersom jag trodde att han skulle spärra in mig. En period så kunde jag inte köra bil för att jag var övertygad om att jag skulle förlora medvetandet och köra av vägen. En kvinna jag älskar väldigt mycket förklarade en av hennes perioder för mig som om det kändes att hon saknade skinn; hon trodde på fullaste allvar att hon var på väg att flyta ut till nån slags massa och aldrig mera återfå formen. Och hon är en fullt fungerande trebarnsmamma, hon hade det bara lite jobbigt. Så vad jag vill säga är att det är okej att må dåligt och att ha konstiga saker för sig, för man kan bli ganska så vettig ändå och framförallt så är man inte ensam. Vi är så många som blir galna då och då och det gör inget.
Prata med varann så får ni se. När jag mådde dåligt och fick ångest så kom jag på att det bästa jag kunde göra var att säga det högt, att nu har jag en ångestattack eller nu håller jag på att få ångest till någon vän som satt i närheten. Fanns ingen i närheten ringde jag någon. Bara att säga orden kunde ibland ta udden av vågen, hindra den från att stegra, för då blev det så konkret. Och på det sättet fick jag också reda på att det fanns några av mina vänner som själv hade eller hade haft ångest, och så var jag inte lika ensam. Och snälla; prata med någon. Någon professionell. Det gör all skillnad i världen att få hjälp med att lära sig hantera sitt mående. Alla borde gå i terapi och jag är så himla glad för att jag har gjort det eftersom jag har lärt mig så himla mycket om mig själv och det har gjort mig så trygg i vem jag är. Men framförallt så behöver man ju ta reda på VARFÖR man fick ångest från första början, och att komma på det på egen hand är ungefär lika lätt som att läsa en dagstidning när man lagt den över ansiktet – man är för nära. Så enkelt är det bara. Och hitta sätt för att bryta tankarna. När man har fått panikångest så går all vaken stund åt att känna efter hela tiden och överallt och utan slut hur man mår och varför man mår så och om man är galen och varför man inte bara kan få vara som innan och herregud nu känns det nog nej nej nej nu kommer den – och man blir så trött! Ingen människa orkar loopa sig själv sådär. Så hitta den där saken som ger dig flow, den där saken när du inte KAN tänka på något annat eftersom du måste koncentrera dig. I mitt fall var hästarna den bästa terapin jag kunde be om, jag skrev in mig i en ridskola för första gången på hundra år och så gick jag två gånger i veckan och den där timmen på hästryggen var livsnödvändig för mig eftersom den i början var den enda timmen på hela veckan som jag inte tänkte på NÅGONTING. Det var ett andningshål. Så fort jag klev av stod ångesten där och väntade, men då hade jag iallafall fått vila. Och efter hand blev den där timmen av tänkande på ingenting lite längre och inkluderade ryktningen efter passet och efter ett tag inkluderade den cykelturen hem – och ja, sen blev det dagar som blev veckor som blev månader.
Så, vad jag vill säga;
var inte rädd för att må dåligt. Det är okej, alla gör vi det nån gång, en del mer och en del mindre. Prata med varann och vill ni inte det så läs Petras ord då eller läs mina och känn att du inte är ensam.
Du är inte ensam och du är inte galen, och oavsett så är lite galen inte hela världen.
Ibland kan bara insikten av det ta en människa en ganska lång bit framåt.
Tack för att du delar med dig! Fick min första panikattack när jag gick på lågstadiet… och det höll på i mååånga år innan jag förstod vad det var. Berättade egentligen inte för någon för jag skämdes och trodde som så många andra att jag var galen. Sedan har det hållit på och det har blivit bättre varje gång som jag har flyttat till en ny stad. Där platser, cykelvägar och annat inte påminner om tidigare attacker. Jag har varit fri från ångest i flera år men i somras när en kollega började prata om att hon gick i terapi och inte kunde köra bil längre pga sina attacker så kände jag igen mig i känslorna och hennes beskrivningar. Så nu har det kommit tillbaka igen! 🙁 Och jag vet att det är jag som framkallar det men jag kan inte rå för det och vill inte! Men det är ett viktigt ämne och bra att fler pratar om det öppet!!
Jag vet, det ”smittar”. Men om man blir smittad så är man nog inte färdig, känner jag. Där är det nog viktigt att inte skjuta bort rädslan, liksom <3
Så många gånger som jag trott att jag håller på att förlora vettet. Så många gånger jag får vara stöd till olika i min omgivning med ångest och prata om det
det. För gud förbjude att själv ha ångest och samtidigt jobba med människor med ångest säger många
Själv tycker jag att det många gånger är en fördel att veta vad personen går igenom och kan stötta på ett sätt som inte en person som inte upplevt ångest kan. Ångest är skitjobbigt, individuellt och finns alltid kvar. Många får ångest, i olika nivåer. Många glömmer bort att det är något mänskligt att ha och något otroligt många har. Något man ska belysa istället för att tysta. Göra det synligt och berätta för folk om ångest. För det är stigmatiserande att behöva medicin för sin ångest, som jag gör. Jag har gått i terapi och provat massor. Men jag behöver medicin för att hålla min ångest i schack. Och det hjälper mig, jag slipper min panikångest i stort. Min dödsångest är mindre och jag tror inte att jag ska dö varje vaken sekund i alla fall 🙂
Tack för en superbra blogg och att du lyfter ett otroligt viktigt ämne!
Bra beskrivet, så fungerar panikångest. Du beskrivet känslan väldigt bra och så skönt för alla att veta att det går att leva med. Ibland är den borta långa tider, ibland upplever man känslan flera gånger om dagen. Tack för att du delade med dig. Många läser din blogg och du är en förebild för flera kvinnor, då är det bra för dem att läsa din text och förstå att det kan drabba alla. Rika, fattiga, stora, små osv
Tack! Kändes som om du skrev till mig.mför jag har alldeles nyss drabbars av ångest och det spökar, o precis som du skrev e ja så rädd att känslan kommer pånytt vilket resulterar i att den gör det. Usch. Men tack. Du ger mig hopp. Kram
Detta borde alla läsa,att bli träffad rätt i hjärtat är vad det är.
Kram till dig och tack för att du gör vardagen mer MERA och du inspirerar verkligen,med vartenda inlägg,få människor lyckas med det!
Denna ångest. Jag är också en människa med skör själ. Panikångest i massor. För mig var det som att falla ner i en bottenlös brunn med hala väggar. Att gå runt dag efter dag och känna att man är på gränsen till att svimma, bli medvetslös och falla ner i avgrunden tar onekligen på krafterna. Att även må så oerhört dåligt utan att riktigt kunna förklara hur, och precis som du skriver, känna att ”jag håller på att tappa det, jag kommer bli inspärrad i ett madrasserat rum med tvångströja” känns ju en aning… trist…?! Du har så rätt i att man måste våga prata om det! Jag har lärt mig att de människor som inte förstår eller tillockmed avfärdar det som trams eller hittepå, helt enkelt inte har tillräckligt med förståelse för att människor är olika. Dessa förlust tänker jag…:-) Jag ser det som att vissa har brist på insulin och andra sertralin eller liknande, inte svårare än så. (Dessutom har jag läst att många med panikångest är kreativa filurer och det hade jag ju inte velat vara utan heller…) Tack för en ständigt fin blogg! Kram!
Jag kände verkligen igen mig i din beskrivning! Även om jag egentligen inte haft panikångest i den bemärkelsen utan mer bara ÅNGEST. Den har kunnat komma plötsligt men jag har ändå kunnat hantera den i stunden om jag varit på jobbet eller någonstans där det inte känts okej att prata om det. Det är fruktansvärt. Jag lever också med att jag är en skör person och jag har även två barn som nog ärvt min sköra sida. Men jag intalar mig att sköra människor som har varit i det svarta oftast är ödmjuka och fina människor med förståelse för sin omgivning. Och såna kan det aldrig bli för många av i denna värld. Men när man är mitt i ångestkarusellen kan man hålla sig för skratt. Och vi har nog ett större behov av att vara för oss själva. Jag känner det så i alla fall. Har ett enormt behov av att ladda mina batterier utan folksamlingar. Du skriver så fantastiskt och det är så skönt att inte allt är glamour. Tack för att du delar med dig! Kram
Jag får panikångest vid känslan av att inte kunna gå ifrån, speciellt i stängda rum och hissar. Det jobbiga är att jag inte vågat berätta för mina vänner alls och sitter där i panik utan att kunna få stöd. Jag har genomgått KBT- terapi, men just nu är jag räddare än någonsin. Imorgonkväll ska jag på en föreläsning i en sal där jag förut har fått en attack och jag oroar mig så. Senare i oktober ska jag flyga iväg med en kompis på en efterlängtad tjejhelg och jag vet inte hur jag ska kunna sitta still i flygplanet Måste ta tag i terapin igen, men det är svårt att få ihop tiden till det med stor familj..
Så skönt att få läsa en beskrivning av det hela som liknar ens egna tankar och känslor. Tack 🙂
Men åhhhh du också!!! TACK <3 <3 <3
Läste just hos Petra & kommenterade på min "elsa runda" & så följer du upp så klockrent om en så egentligen vanlig företeelse som knappt folk vågar snacka om för att det är så tabubelagt.
OMG alltså, vad jag haft mycket panikångest… Första gång trodde jag på riktigt att jag skulle dö & åkte in akut (jag var dock vuxen första gång) & fick besked om att jag hade panikångest attack -Nehhhejdu lilla doktor, jag håller på att dö & ni måste rädda mig!!
Men jo så var det ju….
Jag som du har fått hjälp & jag rekommenderar alla som har återkommande panikångest anfall att söka hjälp, för man får så himla bra verktyg & övningar.
Som jag skrev till Petra & som du skriver, -numera så kan jag känna det kommer & därmed inte ge näring till ångesten så det blir panikångest, så länge jag är utvilad & inte stressad!! med vissa undantag som fex Norges helvetes långa tunnlar…. om dom kommer överraskande på, då finns inga "verktyg" i världen att ta fatt, haha
Kram
Wow! Vilket fantastiskt inlägg! Blir alldeles varm i själen. Tack för öppenheten. Det krävs mod. Så tack!!
Jag fick min första panikångestattack när jag var 15 år. Det var på 70-talet och då fanns det inget som hette panikångest. Ingen kunde tala om för mig vad som hände med mig. Mamma och jag åkte till akuten när jag fick en attack för tredje gången på tre kvällar. Det som hände var att de kände på min hals om jag hade förstorad sköldkörtel och så fick jag Valiumtabletter, några stycken så att jag skulle bli lugn. Och jag blev LUGN, KOLUGN på dessa tabletter. Men någon uppföljning var det inte tal om då. Attackerna försvann så småningom, men jag glömmer aldrig, aldrig känslan inne i bröstet när attacken slog ner som en bomb och jag fick fara upp och ut på balkongen för jag trodde att jag skulle bli tokig och var tvungen att få frisk luft. Hemskt otäckt var det!! Det tog några år innan jag kunde slappna av och släppa alla tankar på att jag skulle få en ny attack. Jag hade svårt att vara ensam, kunde knappt klara av att åka bil. När bildörren slog igen ryckte jag till i hela kroppen och satt på helspänn. Det som fortfarande är svårt för mig är att åka hiss. Det bara inte går. Jag har svårt för fönsterlösa rum. Toaletter på restauranger och såna ställen är oftast fönsterlösa och tanken på att behöva gå på toa och låsa dörren är nästintill omöjlig för mig. Tänk om jag inte kommer ut därifrån.
Nu i vuxen ålder förstår jag att det är väldigt, väldigt vanligt med just panikångest och att det finns bra hjälp att få om man behöver det. Den hjälpen fanns inte för mig, man visste inte vad det var och hur man skulle behandla ordentligt då. Lugnande tabletter var det som gällde, inget annat. Det är skönt att veta att utvecklingen har fått framåt.
Emma! Hoppas du förstår vilken fantastisk människa du är!!! Du är så klok i alla dina tankar!
Så himla bra skrivet! Tack för att du delar med dig <3
åh du underbara Emma! Dina ord behövs. Petras ord behövs. För det är så här det är!
Att du bara hittar orden är en befrielse för oss alla som känner igen sig i dem.
Att vara lite koko emellanåt är ganska befriande egentligen. Men galet svårt innan man kommer till den insikten.
Tusen Tack <3
Kan rekommendera denna sida: http://www.happyangest.se
Jag säger bara, tack Emma! Och tack för att detta problem inte längre är fullt så tabubelagt och att sjukvården idag har bättre koll på panikångest. När jag vaknade upp på uppvak efter en titthålsoperation skenade min puls och hjärta så mycket att sköterskorna tillkallade läkare. Ingen nämnde panikångest. Några veckor efter åkte jag ambulans in till akuten och trodde jag skulle dö. Jag minns så väl den gulliga ambulanssköterskan som lugnande sa till mig att jag inte skulle dö och som sedan kom in i rummet jag låg och väntade i för att kolla hur det var med mig. Efter det följde ett rent helvete; jag blev sämre och sämre, mitt livsrum krympte alltmer. Så läste jag en artikel i Amelia och förstod att jag hade panikångest. Då hade det dock gått så långt, alltför långt! Jag ringde och grät till vårdcentralen. Jag fick tid direkt och jag såg läkarens bekymrade blick när hon tog pulsen..jag gick före hela kön för remiss till psykolog. Ja nu var det ju inte meningen att ge dig en uppsatskommentar men jag är så glad att vi börjar prata om det här – äntligen! När jag var som sämst, i början av 2000-talet, var det fortfarande hyssj hyssj och jag skämdes. Vågade inte ens berätta för mina närmaste vänner som tyckte jag betedde mig ¨koko koko¨. Jag har funderat länge men nu ska jag banne mig också lyfta problemet och skriva om det! det värsta av allt var ju det du beskriver; känslan av att bli galen!! Inte blev det direkt bättre av att min handledare på Försäkringskassan ville ha in mig på hem för psykiskt sjuka. Tack och lov att tiderna har förändrats!!
Kram
Ingela
Å himmel vilket starkt inlägg!!
Jag läser det du skrivr och jag tar in det och känner igen vissa saker, precis som många andra.
Det är så otroligt viktigt at vi vågar LYSSNA, verkligen LYSSNA på det som är jobbigt ibland. För egentligen handlar det oftast om det, jag har gått igenom mycket i livet och har inga större problem att prata om det, det jag är rädd för är om andra orkar lyssna till det som är svårt.
Vi måste våga öppna upp och vara ärliga.
För idag är det alldeles för många människor, i synnerhet kvinnor, som mår väldigt dåligt. Vi ska leva upp till så många ideal samtidigt som vi ska göra allting perfekt… O tiden vi har räcker inte till allt det.
Å nog är jag koko allt, big time emellanåt. Men jag är jag och det är inget större fel på mig.
Jag är stolt över den jag är, med alla mina egenheter.
Och jag känner verkligen sån värme när jag läser ditt inlägg och hur öppen du kan vara. Det gör att så många fler vågar lätta på sina hjärtan…
Tack Emma!
Varm kram Anna
Åh, välformulerat och nödvändigt.
Jag tränar body balance för att inte bli knäpp.
Vill bara understryka det där du skriver om att hitta nåt att göra där man inte kan tänka på nåt annat. Så oerhört bra! Mitt andningshål blev orienteringen. På natten, på vintern. En timme varje vecka där jag var tvungen att ha totalfokus. En kunde samma känsla av totalfokus och lugn fortplanta sig över till andra aktiviteter efter hand.
Tack!!
Såååå bra beskrivet…oj vad du är begåvad med orden Emma! Tack att du är stark och vågar vara sårbar och berätta. Jag har också lidit av detta men fick hjälp av en psykosyntesterapeut och Rosenterapeut. Behövde se och känna på mina själssår, hade aldrig vågat känna själv -tacksam att jag vågade möta mig själv. Min sanning är att det är trauma som ligger i kroppen och till slut säger den ifrån… KRAM
Tack snälla för att du skriver om det här! Som alla har skrivit behövs det verkligen skrivas
och pratas om.
Var rädda om er och varandra! Kram till er alla
Mycket bra inlägg. Jag fick panikångestattack på jobbet för ett tag sedan och det är vidrigt…
Ett otroligt viktigt inlägg! <3
Ett så viktigt inlägg Emma!! Jag hoppas att det når många!
Allt gott! /Maria
Tack för att du tog upp detta viktiga ämne, det tröstar och kanske lugnar ner många. Du är en modig och fin människa.
Hej fina Emma – Är så oerhört glad för att du – och andra – vågar prata. Det får oss andra att, precis som du säger, känna oss mindre ensamma. Jag har själv haft panikångest sedan 22 års ålder. Är nu 42. Har dessvärre fortfarande ångest och precis som du skriver så kommer det i vågor. Ibland i perioder. För mig är det avgörande oxå vilka slags människor som man har runt sig. Jag har tyvärr växt upp i rätt dåliga förhållanden, som har påverkat mitt självförtroende väldigt mycket. Där jag kanske behövt bekräftelse i ATT DET ÄR OK att må dåligt. Att vara jag. Där detta kanske inte funnits. Jag har kallats annorlunda och att det är fel på mig snarare. Jag har nog därmed inte slutit fred med ångesten. Kanske är det dock dags nu. Det jag försöker säga är att det oxå är viktigt vad man har för människor runt sig. Se till att ha goda människor runt er! Sådana som vill dig enkom gott när du själv kanske tvivlar! Som orkar vara starka vara 2 när du knappt orkar med dig själv.
Kärlek i massor!!!!
*Som orkar vara starka för 2 när du knappt orkar med dig själv.
Mamma och läkare här. Utmattad på väg åter i arbete. Börjar förstå vidden av hur trött jag blivit att brottas med ångest. Nu slutar jag brottas, slutar försöka hålla bort. Och inget farligt händer. Världen står kvar. Lugnet får utrymme att ta plats. Tusen tack för dina vackra starka ord. Din blogg har varit med mig sen du startade. Särskilt tack för det här inlägget.
Du är så oerhört klok, tack för detta inlägget <3
Tack, tack, tack! Från djupet av mitt hjärta, tack!
Har inte vart på din blogg på länge för att jag just mått dåligt,inte för att jag inte gillar din blogg,utan för att jag just nu mått så fy usch dåligt ett tag,o så går jag in för att jag ville för jag fick kraft en liten stund.& om du visste vilken energi du ger mig av att läsa inlägget du skrivit.tack fina människa för att du kan skriva så rätt in i hjärtat att du får en att faktiskt förstå att man inte är konstig för att man inte mår så bra,för den otäcka panikångesten kan ju få en att känna sig utanför precis allt.tack än en gång för dina så bra ord❤