Att ha haft ett superdygn.

Men vilken dag det blev igår då!

Sol och nästan klarblå himmel, en smärtfri fotografering utan brandkår och till och med tid på kvällen för att ta Ella vid handen och gå och bada i havet.

Ha, ja.

Jag hade ju råkat lova Ella att vi skulle bada i havet när vi hade fotat klart. Inte kunde jag väl ana att hon verkligen skulle genomföra det hela också; hela vägen ner till stranden frågade jag Jenny:

Duuuu, hur långt tänker hon dra det här? 

Och märkte till min fasa att jodå, hon tänkte minsann inte backa från en utmaning.

Men nja;

vi kom ungefär ut till anklarna innan det var dags att vända. Tack och lov. Det var så kallt att det gjorde ont, ni vet? Sådär så man inte ens skulle badat om man var 3 år och det var början av juni och sommarens allra första, varma dag.

(Nu var det ju dock ännu mars och inte alls särskilt varmt, men ni fattar).

Så vi gick in igen och tittade på kvällssolen från värmen inne på hotellet istället. Aningen mer behagligt så.

Och så åt vi en fin räkmacka på rummet, duschade av oss sanden, satt och pratade, limmade ihop Banditens handskena och smaskade godis och sammantaget var det helt enkelt ett alldeles förträffligt dygn. Och att somna med havets ljud dånande utanför är ju en lyx i sig själv, ni vet.

Och nu tar vi sista dagen, sista bilderna, och sen vänder vi bilen mot Malmö för ett event med Framkalla där jag ska prata fotoväggar och krama Nino, och förhoppningsvis träffa någon av er.

Och sen blir det hem igen, till Lanthandeln och pojkarna och alla flickor jag saknat så mycket.