Att ha blivit kidnappad.

Jo, så i förrgår hade jag alltså fått tydliga instruktioner av Nelly att infinna mig på Centralen senast halv sex på kvällen – och det var ungefär det jag visste. Hon hade planerat något åt mig som skulle vara en överraskning, och överraskningar säger man ju typ aldrig nej till (särskilt inte när man är inne på ett ha-roligt-och-gör-oväntade-saker-mission) så jag gjorde mig så fabulös jag kunde och åkte sen tåget in för att möta min piratprinsessa.

Gon tog mig till Eatery Social och satte mig på en hög barstol och berättade att vi minsann skulle dricka Margarita för det hade hon aldrig gjort, och att vi skulle göra det i två timmar ungefär för sen skulle vi gå på något som skulle få oss att gråta och vilja ringa våra ex.

Jag gapskrattade åt just ”ringa våra ex”-biten men blev lite nervös över vad det egentligen var hon hade planerat, för efter någon onsdags-Margarita kändes det ju hemskt onödigt att bli deppig och vilja ringa någon överhuvudtaget, och särskilt sina ex. Kanske var det nån form av gruppterapi? undrade jag försiktigt, men nej. Nähä…. Kanske var det nån slags motivationskväll med kvinnor där alla fick höra att man skulle släppa loss och gå bananas i sitt eat prat love och bara dra till Afrika och köra waka waka en månad? Men nope.

Så då åt vi sötpotatis med dipp och drack nån sånhär till istället och Facebook-stalkade våra gamla ex och skrattade så mycket att vi höll på att trilla av stolen, och pratade med en helt fantastiskt gala! man med mustasch som berättade att han tyckte om krusbär, ansjovis och salta män och kom fram till att om vi skulle ta oss en eat, pray, love-weekend så borde vi tydligen åka till Makedonien.

Och förresten! Jättegod mat! Nu åt vi ju bara sötpotatis med dipp (vad mer kan man behöva liksom?) men atmosfären och plockmaten var grym.

Sen var det dags att snart gå, så då var det tid att ta fram den STORA penseln och fixa till Kardashian-shinet liksom, och sen gå en eller två trappor upp –

och där, vid ett litet bord, såg jag ett par t-shirts med ett tryck och då visste jag.

Åh.

ÅH!

Det var Melissa!

Åh herregud, Melissa Horn – hon som ger gåshud och rysningar och fulgråt och igenkänning och som jag kan varenda textrad av, såklart, precis som Håkan och Lasse och Damien och Joe Purdy och andra som skriver med hela hjärtat mitt i stunden och liksom andas känslor.

Och ja, det var såklart FANTASTISKT.

Lite för stilla kanske, jag skulle vilja ha mer applåder och mer uppskattning och mer MELIIIIISSA!!!!! men det var mer att folk satt stilla med händerna i knäet och lyssnade och fulgrät med sina näsdukar, och det gjorde såklart jag och Nelly också men jag skulle nog velat STÅ upp och sjunga med lite vajande sådär med snoret hängande ur näsan och mascaran långt ner på kinderna.

Och när det var slut var man ju helt urlakad som människa och så kan man inte sluta en kväll, så vi gick ner till baren igen och bestämde oss för att ta en sista drink innan vi åkte hem,

och jag pekade på ett bal extraordinärt stora döskalleglas som var EXTREMT tacky och sa ”vi tar två såna!”.

Det var nån slags drink med råa ägg och bananer (?) så tvek på den, men allt annat var …

u n d e r b a r t.

Jag hade en så himla, himla fin kväll med så mycket skratt och en favoritartist och en Nelly som planerat det så fint för mig och tacksamheten i det blir larvigt att ens försöka skriva ner. Men ni förstår den säkert. Och ikväll fortsätter vi med att gå all in några bloggtjejer och samlas för AW och middag ikväll i så fancy kläder vi bara kan, mest för att, och prata och ha roligt och bara vara kvinnor en stund.

Det är en vecka för själen, det här.