Godmorgon måndag!
Och nyss stängdes dörren bakom mormor och SockervaddsGöran och huset blev plötsligt dödstyst. Stilla. Som om något fattas ni vet, på det där viset det blir när man har haft besök och barnen hemma och hundar som roat varandra – för att sedan bli tömt på människor och lämna efter sig fyra vinthundar som ligger fullkomligt utslagna i huset och en mamma som rör sig nästan förvirrat genom rummen och försöker vänja sig vid tystnaden. Mannen jobbar, pojkarna kördes till farmor & farfar eftersom förskolan har utvecklingsdag och jag är kvar och ska ta tag i arbete som väntar; så det är bara jag och flickorna och tystnaden och huset.
Vi har blivit bortskämda.
Flickorna med besökskärlek, pojkarna med mommo-Göran-tid och vi med sällskap och en känsla av familj.
Men ett besök kan ju inte vara för evigt, så nu är det alltså vardag igen och jag ska försöka väcka hjärnan och dra igång TENS-maskinen och bli klar med det som måste bli klart, men visst känner man att det är dags för semester snart? Gör ni det också? Att det är väl att sommaren finns där borta, numera så nära att man kan se den i horisonten, och lovar semesterveckor som kroppen och själen behöver. Kanske tar vi en vecka i maj som tjuvstart om vi har möjlighet, men annars håller vi ut och längtar som så många andra efter den där otvungenheten som semester för med sig – när man har veckor efter varandra då alla kan vara tillsammans och tiden är det finaste man har.
Året har liksom vänt nu, det har blivit nedförsbacke, och jag tycker att det är SÅ SKÖNT att känna hur hjulen rullar mer av sig själv och att krönet på något vis hamnat bakom ryggen.
Det är nu det blir lättare, inte sant?