Att vara ler och långhalm.

Det kan gå ganska vilt till mellan den största och den minsta medlemmen i familjen om vi säger så.

Haggis och Spöket.

Egentligen är det väl inte så otippat att de två skulle finna varandra mest eftersom de är närmast i ålder, men storleksskillnaden gör dom på något vis till ett väldigt udda par. Dock ett udda par som leker och har fasligt roligt tillsammans och inte kan låta bli att brottas med varandra när tillfälle ges.

För de har ju fattat att det enda (och enklaste) sättet att leka tillsammans är om Haggis ligger ner. Så då gör hon det, och så ligger Spöket också – fast mellan Haggis tassar. Så kan de bitas och brottas och gurgla hur mycket som helst utan att storleken gör så mycket skillnad.

Och det ser ju ut som om Haggis ska sluka henne levande på bilden ovan, men så är det inte.

Det finns mycket kärlek också.

Tvättande, buffande, strykande.

För att sen återgå till lek igen!

Nu ska pojkarna snart få frukost och sen kör vi i en minst sagt fullastad bil. Mannen bara tittade på mig när han kom hem igår och såg berget av Väldigt Nödvändiga Saker som stod på köksbordet och väntade på att få packas in – det är påskris och kvistar och en gigantisk urna, ett mandarinträd, en rulle med Hannahs fotokonst, en världskarta och allt annat ni nog inte ens kunde tänka er ens om ni försökte. Men ska jag till Drömmen så ska den vårpyntas, och så är det med det. Trots att det typ snöar där nu? Väldigt oklart vad det ska vara bra för, men nu är det som det är.

Mot Drömmen!