Någon är n ö j d. Om vi säger så.
Strand, pool, stenar, katter, värme, glass – allt man kan tänkas behöva som tvååring. Och de har en Kids Club här, som Lollo&Bernie typ, som Buse promt ville vara med i och när Noah såg det stora lekrummet och det uppdukade bordet med kritor skulle han ABSOLUT INTE följa med därifrån.
Så vi fick snällt lämna honom där med sin bror på Kids Club, frenetiskt lekande.
En timme, sa vi. En timme, sen kommer vi och hämtar er.
Och så vandrade vi ensamma tillbaka till terassen och satte oss ner, helt rådvilla. En timme, utan barn? Båda två? Det har inte hänt sen Noah föddes, och vi blev så chockade av känslan att vi inte kom för oss att göra någonting mer än att öppna varsin pocketbok och njuta av att läsa en hel timme ostört.
Surrealistiskt, minst sagt.
Så gick vi tillbaka, en timme senare, och var inställda på pojkar som var glada att se oss. Men nja, inte nämnvärt. Noah var i full färd med att dra runt på en ringande Barbie-telefon och Leo spelade 4 i rad med den engelska pedagogen och hade VUNNIT ALLA MATCHER MAMMA! och eftersom de var de enda barnen på Kids Club med två stycken leksugna pedagoger hade de minst sagt fått uppmärksamhet.
Inga andra barn i deras ålder har kommit ännu, det är bara vi och några spridda skurar par och några bebisar.
Och redan nu har Buse börjat tjata om Kids Club för dagen; de ska leta skatter sägs det och leka piratskepp och gud vet allt så honom kommer vi väl inte se så mycket av på eftermiddagen. Och Noah får vi väl se om vi kan få med därifrån, annars blir det väl ännu en rådvill timme med lite nervöst fnittrande av barnfrihet och varsin tummad pocketbok idag igen.
Oavsett så tar vi en torsdag extra allt.
Åh det går så snabbt det där! Helt plötsligt är de inte så beroende av oss föräldrar. Och man sitter där en stund utan barn och inte vet vad man ska ta sig för 😉