Att ge svar på frågor, del 1.

Godmorgon!

Det var ju en hel del frågor jag fick av er igår så jag tänkte försöka börja beta av dom lite. Here we go!

Trivs ni i Ystad? Skulle du vilja bo i drömmen på heltid?

Ystad passar oss fint som livet ser ut just nu, så kan man kanske säga? Jag trivs inte bäst av alla platser jag bott på, men vantrivs inte heller. Gällande Drömmen så är jag lite kluven där; jag ä l s k a r det huset men jag älskar det huset just för att det är som det är. För att kunna bo där heltid hade vi behövt addera så mycket lösningar (isolera, fundera ut ett större kök, tänka in diskmaskin/tvättmaskin/tumlare) och en massa annat som liksom hade förstört hela grejen med Drömmen. Så nej, jag skulle nog inte vilja bo där heltid, men jag skulle DÄREMOT inte ha någonting mot att flytta till Småland och bo på ett liknande sätt men med ett heltidsanpassat hus. Gärna mitt ute i skogen, nära en sjö, med väldigt lite bebyggelse runtomkring.

Jag beundrar dig som får det målat men jag undrar hur du gör med underarbetet? Hinner du med att spackla och slipa möbler och väggar eller målar du helt sonika ovanpå den gamla färgen? Hur gör du med lister och socklar? Tar du bort dem eller målar du intill dem? Nyfiken på din filosofi i frågan. Själv får jag ingenting målat på grund av kravet på ett perfekt underarbete.

Underarbetet styrs helt av hur underlaget faktiskt ser ut idag. Det är ju extremt sällan du måste spackla hela väggar och slipa och ha dig? Jag spacklar igen eventuella spikhål som inte ska vara kvar och sen målar jag. Thats it. Jag tejpar runt lister och uttag, i såhär gamla hus kan man oftast inte slita bort listerna pga av olika ellösningar bakom och jag ser heller inget syfte med att ta bort lister? Det man målat bakom syns ju liksom inte ändå? Min filosofi är väl att inte göra det krångligare än det behöver vara. Är väggen målad med kalkfärg sen tidigare behövs en häftgrund, men är det vanlig färg jag ska måla på en vägg med vanlig färg så är det ju bara att slabba på. Vad det gäller möbler beror det helt på a) vilken typ av färg och b) vilket typ av underlag. Viss färg behöver ju inget grundarbete utan fäster på allt, annan färg kan man behöva rugga ytan lite lätt med sandpapper och grundmåla innan man går över med den riktiga färgen. Behöver ytan lagas först så gör jag såklart det men annars är det a eller b som gäller 🙂

Sorry för mastodontkommentar men frågan finns där längst ned :].
I ett tidigare inlägg [Att få hjälpa en älskad med morgongåvan] så skrev du som sista mening “(Ni är ju så himla fina, allihop. Glöm inte det).” – och jag blev så himla berörd på något vis av någon anledning.
Här sitter jag, en gift 33 årig tvåbarnsmamma till två tjejer som är i liknande åldrar som dina pojkar. Jag har noll kurvor att tala om, är lite över meddellängd och mitt bmi står på “underviktig” [helt och hållet genetiskt, jag tillhör den där skaran som aldrig går upp i vikt hur mycket jag än kämpar], med bröst som på riktigt är totalt borta [är småbystad från början men en a-kupa har jag ändå lyckas fylla.. fram till amning och sedan ickeamning för nu är jag Platt med stort P och a-kupan ekar tom].
Jag har såna himla komplex över min kropp just nu, kämpar för att inte yttra mitt missnöje så att mina tjejer hör då jag inte vill att dom ska få någonslags utseendefixering medan jag samtidigt i hemlighet googlar “bröstförstoring” samt hittar ursäkter för att inte behöva bada [pga måste ju då visa sig halvnaken].. Innerst inne så är jag inte sån här och jag känner knappt igen mig själv i att må så dåligt som jag gör över min krop, jag är färgglad och bryr mig inte om vad folk tycker Egentligen, men krisen som har tagit över mitt jag just nu är fasen hemsk..
Sååå.. för att inte göra detta [meningslösa] inlägg ännu längre – så ville jag dels bara säga TACK för att du skrev sådär. Det kanske inte träffade på samma sätt hos alla, men jag tror att vi är många som behöver höra sådana ord lite oftare..
Frågan från mig blir då –  Är du alltid och har du alltid varit nöjd med ditt yttre? Tips på hur denna trötta morsa kan bli mer självsäker?
Kram.. och tack.

Åh den hä Kommentaren behöver nästan ett helt eget inlägg känner jag? Men ska försöka svara så gott jag kan kortfattat.

Vad det gäller mig själv var jag extremt osäker som ung och kämpade med ätstörningar som tonåring. Jag tänkte på hur min kropp såg ut precis hela tiden, det upptog all min tid och jag var inte nöjd. Men med åldern så har det där bara vuxit bort hos mig på något vis? Jag är fortfarande INTRESSERAD av mitt yttre, tycker att det är kul att klippa mig och går gärna på ansiktsbehandlingar och älskar vackra kläder – men jag har inga komplex. Där är skillnaden. Det upptar inte all min tid på ett negativt sätt utan mitt intresse av mig själv har blivit något positivt som istället är kul att göra. Jag vet inte varför det har blivit så, jag önskar att jag hade handfasta råd att ge i just det, men jag bryr mig liksom inte på samma sätt längre. Tvärtom tycker jag att jag nog aldrig varit snyggare och den känslan förstärks varje år och har ju absolut ingenting med hur jag EGENTLIGEN ser ut att göra, bara hur jag förhåller mig till mig själv. Det brukar hjälpa mig att tänka tillbaka på mig själv när jag var runt sjutton och titta på lite bilder från den tiden och rent kroppsligt var man ju svinhet på den tiden med fasthet och pigga bröst och allt det där pre barn, men jag kunde inte SE det då och inte njuta av det. Jag avskydde mig själv. Så då tänker jag att om tio år kommer jag titta på bilder av hur jag ser ut nu och tycka att jag verkligen inte hade något att klaga på – och med det försöka leva i den känslan NU liksom. Det läskiga med våra hjärnor är ju att vi tänker saker om oss själva som INGEN annan kvinna tänker om oss. Säg till din mest perfekta väninna ”herregud vad du är snygg” och hon kan berätta för dig om sina stora lår eller sin pelikanhals eller gud vet vad; saker du själv aldrig haft en tanke på när du ser henne. Det finns bara i hennes huvud och inte ditt – och detsamma gäller för dig. Lovar.

För att öka självkänslan istället för att sänka den tror jag också att jag ser på andra kvinnor på ett annat sätt idag än förr. Då kunde jag se en bild på en kvinna jag tyckte var jättesnygg (eller träffa henne live) och direkt påbörja nån slags jämförelse rent mentalt där jag förlorade. Nu ser jag en vacker kvinna men istället för att fokusera på HENNE så går min hjärna automatiskt in i ”inspirationsläge” och försöker hitta exakt vad det är som gör att jag tycker hon är vacker/cool/whaterever och sen försöka omvandla det till något jag själv kan göra. Kanske är det hennes hår jag tycker om – ja hur kan jag då göra något liknande på mig själv? Hon var så fin när hon hade den där sjalen sådär, ja – hur kan JAG ha den sjalen så? Det var klänningen som var så vacker – hur kan jag ha en klänning på ett liknande sätt som passar MIN kropp – och så vidare. Är du med? Jag har lärt mig från genuint intresse hur mitt hår fungerar, vilka frisyrer jag KAN ha till min ansiktsform, vilken typ av skärning på kläder jag bör ha för att se som bäst ut och så vidare. Bara rätt styling gör ju för tusan underverk för hur man uppfattar sig själv och trivs i något, det märkte jag inte minst på ”gör om mig”-dagen där dessa två kvinnor med sina olika issues såg sig själv på ett helt annat sätt bara med hjälp av smink och lite hårstyling och kläder som satt rätt. Det var ju fortfarande samma kvinnor och samma kroppar som innan ”förvandlingen” men de SÅG på sig själv på ett helt annat sätt efter.

Och sen till den känsligaste delen då; att vilja göra något åt sina komplex. Jag vet att alla har en miljon olika åsikter om det där; men här kommer min. Gör det som är rätt för DIG. Om du är olycklig över dina bröst och du genuint vet att det skulle hjälpa dig att göra något åt dom – gör det då. Nu pratar jag inte om de som aldrig kommer bli nöjda hur många operationer de än genomgår och där det är en sjuklig självkänsla i botten, nu pratar jag om när du har ett normalt förhållningssätt till din kropp men mår genuint dåligt över en sak. Som skulle få DIG att må bättre om det var annorlunda, inte få andra att uppfatta dig si eller så. Jag vet många smarta, starka, självständiga kvinnor som förminskat eller förstorat bröst eller annat av helt rätt anledning – och de är fortfarande smarta, starka, självständiga kvinnor. Var och en ska få lov att göra precis vad de vill med sina kroppar. Och jag vet att många gärna kommer med pekpinnar om vad ska barnen tycka? och ja, så kan man ju tänka. Men man kan ju också tänka att det inte behöver bli en så stor grej? Nu har jag ingenting på min kropp som jag känner att jag vill ändra så drastiskt, men OM jag hade haft det och till exempel hade valt att fixa brösten så de såg ut som de gjorde innan barnen – då tror jag inte ens mina grabbar hade märkt det? Och om dom hade märkt det så hade jag inte haft några problem med att ta diskussionen om att ha kontroll över sin egen kropp och varje människas rätt att kunna ändra det som genuint får hen att må dåligt. Det kan ju finnas en styrka i det också, menar jag, att ta kontroll över en situation och göra något åt det. Alla är inte skapta att ”härda ut” och vara tacksamma, en del känner att livet är för kort för att må dåligt. Och det finns inga rätt eller fel där – bara olika sätt att ta sig an något. Och där måste alla få ha sitt förhållningssätt och låta det vara deras, utan att andra ska tala om för dig hur du bör känna och göra. Det finns så mycket önskan idag att sätta varandra på plats och tala om för kvinnor hur de bör göra och vad som är ”det rätta” sättet att känna, men det där är jag helt emot. Känn som du vill, var som du vill, gör som du vill. Det handlar om dig.

Phju, långt svar och vet inte om jag hjälpte dig alls? Hjärnspöken är envisa och elaka och högljudda, men de är ju just också det – spöken. Fundera på hur DU tänker om andra kvinnor kroppar (på ett negativt sätt) och då kan du ganska enkelt fastslå att alla andra tänker precis likadant – det vill säga inte alls. Andra ser på dig som du ser på dom; snarare vad härlig hon är eller gud vilken snygg kvinna! än hur ser hon ut egentligen med de där små brösten?! Det blir ju lite skrattretande när man tänker så, inte sant? Du måste bara lära om hjärnan lite och göra det du kan med det du har. För att komma ur boxen av dåliga tankar; prova nya typer av kläder, testa olika sätt att sminka dig, se på andra kvinnor med inspirationsinställning snarare än med jämförelseglasögon, och fundera på vilka eventuella lösningar som skulle göra DIG mer tillfreds (utan pekpinnar). Det hjälper lång väg tycker jag.

Vilka är dina bästa restaurangtips för Köpenhamn och Paris?

Gud jag är ganska dålig på restauranger i Köpenhamn, men jag tycker att brunchen på Café Norden är fenomenal. Och i Paris är Derriére grymt. Precis bredvid finns Andy Wahloo som jag alltid tjatar om (en mixologibar). Bar Le Forvm i Paris är också väldigt trevlig.

Hur fixar du vardagen med 4 lurviga? Motion? Å hur fasiken får ni in 4 hundar 2 kids och vagn i bilen? Ni åker väl inte minibuss? Vad gör du med alla kläder- alltså hur förvarar du för att ens hitta ngt? Känns som du har enorma mängder? Eller säljer donerar du med jämna mellanrum?

Jag har ju vinthundar och har valt just vinthundar pga av att de inte behöver ”aktiveras” på samma sätt som en brukshund, med kurser och lydnad och sådär. Vad som är viktigt är att de får springa, så det är det vi gör – ungefär 5 gånger i veckan tar jag dom nånstans där de kan sträcka ut tills de nästan svimmar, resten är vanliga koppelpromenader (och så är ju vår trädgård inhängnad så dörren står öppen mer eller mindre hela sommarhalvåret). Men inga kurser, ingen ”aktivering” eller sådär, de vill mest sova efter att ha rusat. Självklart tränar jag vardagslydnad när de är valpar, men det går ju lika bra att göra till stor del under promenaderna som när man har 5 minuter över. I mitt fall räcker sett att mina hundar kan KOM (viktigast, ska helst kunna gå okopplade så det tränar jag mest på) och NEJ och att stanna i bagaget tills jag sagt varsågod. Att rulla runt eller sådär är överkurs känner jag. Det kan pojkarna lära dom sen.

Vad det gäller packning har vi två ganska stora bilar. Hundarna tar ju hela bagageutrymmet så vi kör med takbox vilket räddar oss, då är all packning i takboxen. Hittills har vi aldrig kört nånstans där alla hundar ska vara med och där vi samtidigt behöver vagn (har en vagn i Drömmen just av den anledningen, då slipper vi släpa med den) så det går väldigt fint faktiskt.

Jag HAR inte så mycket kläder som man kanske tror? Kläder är ett jättestort intresse för mig och jag köper mycket såklart, men när det är samarbeten och så på bloggen är det ju inte kläder som jag FÅR och behåller (om jag inte uttryckligen skriver det) utan plagg som skickas tillbaka sen, oftast från provkollektioner och liknande. Ingen skulle kunna ha så mycket kläder som det skulle innebära att behålla allt, det skulle bli orimligt dyrt också. Så jag köper loss nåt plagg ibland, och handlar själv som alla andra i butiker och sådär och har en garderob som jag förvarar det i. Så visst har jag mycket kläder, men inga sjukliga mängder (möjligtvis en sjuklig mängd kavajer). Har mina kläder ganska länge också, men när det var under och efter graviditet till exempel och de sen inte passade längre så gav jag bort till vänner eller skänkte till klädinsamlingar. Nu pendlar jag ju inte på samma sätt i kroppen och kan ha mina plagg 🙂

Tack för en jättemysig o inspirerande blogg! Jag undrar lite om eget företagande. Vad fick dig att våga? För- o nackdelar med att vara egen? Hur gör du rent ekonomiskt med bokföring osv? Jag är sugen på att starta eget när jag är klar med min utbildning till våren, men vet inte riktigt om jag vågar o hur man gör.

Gjorde en film om det! Nästan alla dina frågor kan du nog få svar på i den. HÄR HITTAR DU DEN!

Hur tänker ni familjemässigt på att stor del av ert liv finns tillgängligt på nätet? Har ni klara regler kring vad som är okej att prata om? Nu har ju faktiskt du en av de mest ödmjuka bloggarna som jag tycker är både inbjudande i ert liv men ändå privat, så jag tänker att ni borde ha en samsyn kring det 🙂
Finns ju en del bloggar med ruskiga kommentarer! Känns som det finns lite vett och etikett här 🙂
Bloggade du innan du träffade mannen? 

Kanske blev många frågor, men hoppas du förstår vad jag är ute efter 🙂

PS, krya på dig!

Ja visst är det skönt att folk är vettiga?! Så otroligt tacksam för det.

Jag bloggade inte innan mannen utan startade när jag var alldeles nygravid med Buse, så han har ju varit med från början vilket nog gjort det hela lättare. Det är ju vardag för oss nu på nåt vis, efter alla dessa år. Vi pratar aldrig om vart gränserna går för det är så självklart för mig vad som är okej eller inte, och var balansen ska ligga. Jag vet att man som läsare gärna vill ta reda på mer och komma närmre och djupare in och sådär, men jag är benhård i mina principer så det är liksom en ickefråga. Jag behöver extremt sällan bolla med honom om vad han tycker om detta eller detta, eftersom mina egna gränser är så skarpa och alltid har varit. Ibland kan dom tyckas knäppa, som att jag inte har några problem med att visa insidan på husen till exempel men vägrar att visa utsidan, men för mig är det bara så. Just i det fallet handlar det om en känsla av att få känna sig mer ”privat” tror jag, jag har inga problem med att man vet hur det ser ut hemma hos oss (det är ju jag som fotar och väljer vad som ska visas) men jag gillar inte känslan av att man kan åka förbi och bara jaha så det är HÄR hon bor och känna igen det från utsidan. Sen vet jag självklart att det är busenkelt att ta reda på var folk bor, men då måste man iallafall ta det där steget själv och sätta sig och söka och SEN köra förbi, och är man själv okej med det så får man ju vara det. Men jag själv bjuder inte in till det liksom.

Sen finns det ju massor av människor som jag aldrig visar på bloggen eller nämner men som ändå är i mitt liv (som mina syskon till exempel, som jag älskar och som finns i högsta grad trots att ni inte ser dom på bild). Det är ju MIN blogg och jag som valt att starta den och då kan man inte förvänta sig att alla ska vara lika pepp på att synas. För mig räcker det oftast med att jag känner en viss tveksamhet till att synas på bilder och så skriver jag inte om personen alls istället, den respekten måste man ju kunna ha mot folk som bara råkar vara vän med en bloggare (eller familj) men själv aldrig skulle valt att synas. Mina syskon, mina svärföräldrar, vissa vänner och så vidare visar jag inte och har inte gjort de senaste åren när bloggen växt. Att visa folk har ju också konsekvenser; det är ju inte bara JAG som blir stannad på gatan av folk utan även såna i min närhet som synts tillräckligt mycket för att fastna och det är ju kul men kräver en viss person för att klara av det. Och ibland ser någons liv eller jobb inte ut så att man bör ha sitt ansikte ute och synas på det sättet. Om man är jättenyfiken där som läsare tror jag det är sunt att ta det ett varv till och liksom okej så hon har en vän som heter Martin men han har aldrig synts på bloggen – det finns säkert en anledning till det istället för att försöka mjölka bloggaren på info vilket jag ser ske så ofta (inte hos mig så ofta tack och lov). Om något inte nämns eller syns finns det ju ofta en anledning till det, menar jag, och ibland måste konstaterandet att det finns en anledning räcka – man måste inte alltid få reda på hela bakgrunden 🙂

  Så kortfattat; det är ingen stor fråga hos oss, vi vet var gränserna går och han är helt trygg med mina principer och att vara med på bild här och där är liksom en vardag som allt blir tillslut.

Jag undrar om du fortfarande har dina ringar från när du gifte dig?
Minns att du hade två i olika stilar som var så himla fina, men jag har inte sett dom senaste året ( åren? Tiden går så fort )
Om du inte har kvar dom – vad hände med dom?
Och så undrar jag om bröllopslöftet med benrakningen fortfarande håller? Haha, jag tänker på dig varje gång jag rakar benen ( hur sjukt!? ) OM du fortf gör det så är jag sjuuuuukt imponerad 

Ringarna har jag kvar men använder dom inte till vardags, helt enkelt för att de var inte alls barnanpassade ha ha. De sticker ut och är ganska rivigt så de får vänta nåt år till, tills jag inte längre bär och klär på och hanterar på samma sätt som idag. Istället har jag två substitutringar mest för vanan att ha något på fingret liksom. Benrakningen ja, hahaha! Det löftet håller jag med måttlighet faktiskt! Jag rakar inte om jag är sjuk eller sådär, men nu för tiden har jag ju uppräckt det där med vaxning så det löser sig själv på ett helt annat sätt – inget man behöver göra varje dag. Men jag TÄNKER på det och försöker påminna mig om hur jag tänkte där och varför, fast det är mer anpassat till en vardag med barn och sådär nu för tiden skulle jag väl säga.

Whooo, det var många frågor det!

Vi tar en liten paus här så ni inte somnar och så fortsätter jag med resten snart.

Så kul att få läsa vad ni undrar över!