Och så var det äntligen dags för Kalle Anka, för Kalle Anka måste man ju se – även om man är alldeles nyvaken.
Och efter Kalle kommer Tomten, det är ju sen gammalt, och den här gången behövde mamma köra och hämta Tomten för renarna hade blivit lite halta efter en isfläck i Höör så de behövde vila benen en aning så att de skulle orka dra vidare sen. Inga konstigheter. Klart man ställer upp.
Det var ett h i m l a väntande på Tomten.
Men så kom han!
Leo visste inte riktigt vad han skulle tro. Pappa var det ju uppenbarligen inte eftersom pappa var hemma. Kan det vara Tomten? På riktigt?
KLART det var Tomten!
En livs levande Tomte med halta renar, men som kom ändå. Med en liten säck julklappar (inga tunga såna, vill ju inte välta Tomten) som innehöll p r e c i s det man hade önskat till Tomtens hjälpreda på Huseby Julmarknad.
Käpp hade han, och lovikavantar och bullrig röst.
Haj Tåååmten! viftade Noah och var mycket nöjd. Leo hade tefatsögon och studerade Tomten noga från alla vinklar.
Och när utdelningen var klar kördes Tomten tillbaka till de vilande renarna, och när vi kom hem igen fortsatte vi julklappsutdelningen och den efterföljande monteringen/byggandet/batteriletandet tog vid. Världens finaste julafton blev det, och själv hade jag nog varit väldigt snäll för jag fick så mycket fint att det inte är klokt. Pojkarna var överlyckliga över sina presenter och det leks fortfarande med tågbanor, häst, musikmattor och annat – och själv försöker jag acklimatisera mig till ett hus med två vuxna och tre hundar mindre eftersom mamma och Göran nyss åkt. Det blir ju alltid en tomhet när några nära är borta igen, men vi ses snart och de kan ju inte stanna för evigt såklart; trots det blir det alltid den där tomheten som det tar en dag eller två att vänja sig vid.
Det var vår julafton det!
Nu ska jag hjälpa pojkarna att bygga en tågvärld i hallen.
Ses snart igen!
God fortsättning!