Att ha fått en liten, liten smak av vinter.

Ni är väl många där ute i landet som har drivor av snö, och kanske till och med har hunnit tröttna?

Men här nere är det inte mycket av den varan kan jag lova, och det var först nu vi fått lite som kan räknas som snö. Den försvann på en gång, såklart, men igår fanns det ett tunt täcke i trädgården och jag snubblade ut på morgonen med kameran för att försöka fånga Prosten i morgonljuset. Finns ju nästan inget vackrare än ljus än just en kall vintermorgons nästan glödande strålar (det vackraste ljuset jag någonsin upplevt var dock det i Israel; hittills inget som toppat det).

Ja ja, skratta inte nu – detta är typ det mesta vi skrapat ihop i snö. På hela året. Då förstår ni ju.

Prosten hade vinthunds-fnatt ute bland flingor och buskar – snö har den effekten på allihop.

Och där är köksfönstret!

Där inne står mannen och tuggar på nåt, och jag smygfotograferar som nån slusk ute i trädgården iklädd hans vinterjacka, hans skor och hans långkalsonger (att stjäla sin respektives kläder är inga konstigheter, de är ju skönast).

Han är fortfarande unghundsfnattig, den där Prosten. Kastar saker i luften, springer i snäva volter, hänger de andra i strupen.

Min vackra Tant är ingen unghund, tyvärr. Varje gång jag ser henne går det en liten stöt av sorg över att hon förr eller senare ska fattas oss, precis som Tooka. Hon är ju 10 år nu, så det är naturligt att tänka så såklart, men jag tycker inte om det i vilket fall.

Och det var en liten morgonvy från vår trädgård, det! Med några snöflingor här och där som ger iallafall en smak av vinter, och flockens äldsta och yngsta deltagare ute bland frosten. Och här inne ligger Noah utslagen och sover efter en natt då han vaknat vansinnigt ledsen, med riktigt rossliga andetag och torr hosta och med febern stigande sakta men säkert. Suck. Stackars liten. Så det var dags igen.

Och med det önskar jag er en vacker måndag, vänner. Friska och krya, hoppas vi på.