Att ha febrig skrutt och älskat hörn.

 

 

Åh det glamourösa livet!

Ni vet; det där högst ordinära livet som även vi bloggare har och som innebär sjuka barn, ostädat hem, hundar med blomlökar mellan tårna och högerhänder vars tumme och pekfinger bara dött. Just det livet lever jag, och Noah sover bredvid mig när jag skriver och är så varm att man kan tro att han ångar, men inte är han särskilt utslagen när han är vaken för det utan har samma tempo som vanligt vilket innebär att hemmet också förblir högst ostädat ett tag till. Haggis har ju tack och lov ingen blomlök kvar mellan tårna och alla hundar verkar *peppar peppar* vara friska – men man vet ju inte. Snart kanske nån av dom blir magsjuk och bestämmer sig för att exorcistkräka i sängen.

Tro mig; det har hänt förr.

 

 

Men jag har en vacker vy här från sängen iallafall, tycker jag själv då.

Färgen jag valde till sovrummet blev verkligen perfekt (Intense Le Havre) och den där lilla skänken som står mittemot sängen är så älskad; jag är så glad i möbler som ger lite själ samtidigt som de sväljer lakan och annan oreda man helst inte vill se. På den står det monstera-blad, en slags sjöborre på pinne jag köpt i Paris, natriumklorid till Haggis tass som jag inte orkat plocka bort, en trådlös högtalare som spelar min senaste ljudbok som är så spännande att jag blir tokig, en gren vi en gång hittat på en strandpromenad och så två stycken lampor. Det räcker ju egentligen för att det ska kännas som hemma; lite krimskrams liksom.

Och så spegeln såklart! Som ger mjukhet.

 

 

Ser ni glödlampan? Hur rolig? Jag har lite olika varianter på den där; här inne i sovrummet står det wow inne i själva glödlampan (den lyser alltså wow när den är tänd) och inne på Noahs rum har jag en pil. Sån rolig liten detalj som är perfekt för lampor med nakna glödlampor (finns här). Själva lampan är en watt&veke, samma version som jag har bredvid sängen ni vet fast i mindre modell. Älskar förresten hur spegeln plockar upp det nästan glödande ljuset från mässingsdraperierna ovanför sängen! Känns som man befinner sig i nån hemlig klubb på nåt vis.

Men japp; inget spännande att rapportera ifrån landet idag tyvärr. Sjuk son, aningen ostädat, ännu i långkalsonger och raggsockor.

Och sånt.

 

 

 

Rekommenderade inlägg

10 thoughts on “Att ha febrig skrutt och älskat hörn.

  1. Livet Emma…nu…
    Jag vill ge Dig varma ord som handlar om att Du håller liv i en blogg…i Livet som det är nu…varje dag levererar Du ett inlägg.
    Tack Emma för det Du delar och ger genom Din blogg och instagram, det betyder mycket i mitt Liv…
    Önskar att Noah kryar på sig och att Du återfår Din rörlighet och känsla, samt möjligheter för det Du vill fylla livet med, ♥️
    Ljusa varma Tankar och Kramar från Ninni.

  2. Ja, livet… Jag måste ventilera en grej (oklart varför jag gör det just här, men se det som en komplimang – du har en varm och välkomnande blogg). När jag vabbar får jag lätt ångest… Jag vill kunna “ta dagen som den kommer”, men det här att vara instängd med en liten som inte mår bra gör mig helt darrig. Timmarna smyger fram och det känns som om “alla andra” är ute och är friska och glada typ. Tips? Igenkänning? 🙂

    1. Men gud, varje gång haha! Mitt bästa tips är att FÖRSÖKA att inte tänka “sen”, utan att ta trettio minuter i taget – iallafall när den sjuka ynglingen håller på att välta saker, vill hänga runt dina ben, inte blir nöjd och tvungen ska göra prick allt som kanske inte är så bra. För mig funkar det fint att dela upp det i trettiominutersblock i mitt huvud på nåt vis; “nu är jag i de här trettio minuterna”. Är du med?

      1. Ja! Helt med! Tack, fina du.
        Ah, skönt att höra att jag inte är ensam. I mitt huvud hinner och orkar man med både städning, bakning, pyssel och egentid när man vabbar. Vilket i sig är sjukt, men du fattar. 30 minuter ska jag anamma på en gång!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *