Att bada och bada … och bada.

Åh vad vi badat!

Jag vet att många har svårt med insjö, men det är liksom hela min uppväxt – och i Drömmen är det anlagt sandstrand och alltså inte den där dyiga, löviga botten jag själv växte upp med; den som sög tag i benen när man gick ut och där man var alldeles brun på varenda hårstrå på kroppen efter en simtur. Men jag minns det så väl hur jag på mina sommarlov cyklade hela vägen till Vägla-sjöarna för att byta om i den lilla badhytten och sen spatsera ut på bryggan och göra ett svanhopp från trampolinen. Jag var grym på att dyka snyggt på den tiden och hade en svart och vit baddräkt jag kände mig som finast i världen i. När man dök i var vattnet alldeles iskallt närmast botten, men den översta metern på sjön var badkarsvarm och när man simmade och dök ner kunde man känna exakt vart brytningen mellan det kalla och det varma var.

De dagar man var extra våglig tog man ett djupt andetag och simmade tvärs över bryggan; det kolsvarta vattnet och vetskapen om att man hade trä ovanför sig kittlade i magen av spänning.

Så våglig är jag inte nu för tiden, jag kan definitivt inte göra några svanhopp från nån trampolin och nån svartvit baddräkt äger jag inte heller (dock en väldigt fin bikini, ny för i år men samma skärning med den höga trosan som alltid – från La Leia såklart).  Och Väglasjöarna har jag inte besökt på säkert 20 år, men de finns kvar vad jag vet och kommer nog finnas kvar en evighet till.

Och det är det jag älskar mest med Drömmen; tanken på att mina pojkar kanske om 6-10 år tar sina cyklar och cyklar ner till sjön i nya badbyxor och gör svanhopp där ute vid flotten för att imponera på tyska tonårstjejer/killar.

Jag tror att cirklar sluts på nåt vis, förr eller senare.