Herregud vad man bär på saker när man har barn och ska till stranden?
Nu är det ändå bättre såklart när Noah är äldre, men jag kan likväl inte för mitt liv begripa hur det kan bli så mycket? Jag har en strandväska och en krokodil, mannen har en lika stor strandväska (svintung) och det är ju trots allt bara vi 4. Solcreme, handdukar, vatten, öronproppar, simpuffar, badkläder, två pocketböcker … Ja, och så diverse strandfynd från pojkarna då, som stoppas i och sen inte tas upp eftersom man har glömt bort de tills nästa gång man svärande gräver i strandväskan efter en solcreme och får upp en näve blandad småsten, lite musselskal och en bit planka.
Men såhär ser alltså jag ut när vi är på väg ner till stranden.
Fick en fråga om mina favoritplagg i värmen och om jag ska vara ärlig är jag typ inte klädd alls de veckorna vi är här som ni vet. Jag träffar ju ingen, och att klä sig för stranden känns knappast som en prioritet. Allra oftast går jag i bikini, gympaskor och ett par mjuka shorts jag snott av mannen – ja, även på väg mot stranden. Vem bryr sig. Ibland drar jag på mig den tunnaste klänning jag kan hitta, som jag lyckades med på bilden, och då ser jag väl något mer klädd ut beroende på klänning men annars är det verkligen inget som jag lägger så mycket vikt vid just här. Det är ju en del av det jag älskar med det här stället; att släppa allt. Men samtidigt; hur skönt jag än tycker det är att släppa allt under några sommarveckor – precis lika roligt är det sen att komma tillbaka till höst och k l ä sig igen. Känna sig fin. Fixa hår och lägga smink för första gången på en och en halv månad. Gå på ansiktsbehandlingar och klippa bort sommartorra toppar.
Sånt.
Det är så skönt att kunna göra nåt med värmen.
Jag minns så väl när jag bodde i Stockholm; jag tyckte om alla andra årstider men på sommaren fick jag nästan panik – i en stad är det svårare att förvalta värmen på något vis. Det var så för mig iallafall. Ligga i en park blev för varmt, skärgården hade så mycket fästingar att jag blev nipprig och att bada vid Riddarfjärden kändes alltid lite udda. Det var så mycket transport för att ta sig till nånstans där värmen spelade mindre roll på nåt vis? Och på ett sätt är det samma i Ystad; visst har vi en magnifik strand men att sitta på den de dagar vågorna är höga och hålla krampaktigt i två badglada barn gör mig lite stressad. Stilla dagar är det superb men tyvärr händer det inte så ofta att vattnet är stilla på dagarna. Så vi håller oss här. Dörren står öppen hela dagen, barnen leker i trädgården, sjön är ett stenkast bort. Värmen går att göra något av, även om den kanske hindrar oss från utflykter just nu.
Ja ja, färdigsvamlat.
Nu tar vi fredag, inte sant?