Att knappt förstå det själv.

 

Det här är jag och Nelly nån gång 2009 – alltså runt nio år sen. Jag har mängder av kort som de här, äldre och nyare, och det är helt otroligt egentligen när man sätter sig och tittar på bilder och inser hur mycket som har hänt sen bilden togs. Här var det nog sommaren jag träffade den som skulle bli min man, jag och Nelly bodde 200 meter ifrån varann på Limhamn och varje kväll var vår. Hon var mitt i ett break up som pågått längre mentalt än på riktigt, sommaren var generös med sol det året och vi skulle snart börja jobba tillsammans igen på ett kontor där vi hängde guldfiskar från taket (inte riktiga alltså) och skrev lappar till varandra varje morgon.

 

 

Och tänk – nu är det såhär.

Hon ska bli mamma. Mamma! Där inne ligger någon som kommer ut om bara någon vecka, och kvinnan som en gång ringde mig gråtande efter att ha halkat och slagit rumpan i sitt glasbord och dit jag sprang med andan i halsen för att trösta är nu någons mamma. Hon som jag har så mycket historier med att de nog skulle kunna fylla en hel bok är nu hon som bär någon jag stickar en mjuk mössa åt på kvällarna i sängen. Vi är ju alltid samma inuti hon och jag, kommer alltid ha kvar de delarna av oss som fanns 2009 och innan, men jag har två barn och snart kommer hennes bebis och hade man sagt det till oss för 10 år sen hade vi skrattat (och 2009-versionerna av oss skrattar nog litegrann inombords nu också). Livet pågår verkligen varje dag och ibland märker man det inte ens – att det sker? Och så dessa milstolpar som slås ner, sätter en ny kurs.

Det är så vackert. Min piratprinsessa ska bli mamma.

 

6 kommentarer till “Att knappt förstå det själv.

  1. En gång för flera månader sedan skrev jag ”du borde göra tv”. Idag skriver jag ”du borde skriva böcker, också” Barnböcker, vuxenböcker. På det sättet du skriver, berör varje gång. Denna gången lite extra mycket.

  2. Ni är så fina när ni skrattar sådär ohejdat. Man blir så glad av att se människors skratt och inte bara deras coola miner hela tiden.

Lämna ett svar till Therese - psykiskt sjuk, men ändå mest som alla andra Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rekommenderade inlägg