Att ha span.

Godmorgon från sängstöket!

Där har Haggis hoppat upp och tar igen sig; det gör hon alltid på morgonen så fort mannen har klivit upp – det gäller ju att ta hans plats så man kan ta del av lite kroppsvärme. Bakom henne ser ni en del av Prostens rumpa om ni har bra ögon; inte alltid så lätt att upptäcka där i virrvarret av täcken och kuddar. Spöket är förmodligen inuti nåt påslakan i sängen, det är hennes grej.

Tant då?

Tant har span!

Det har hon alltid. Från sin plats har hon full koll på gatan utanför och rapporterar direkt om något inte är som det borde. Som en katt till exempel; då tar det hus i helvete här hemma, hon klarar helt enkelt inte av katter. De är djävulens små hjälpredor enligt Tant och hela huset vibrerar av hennes ylanden och sen behöver hon minst trettio minuter att varva ner sig själv rent mentalt efter att ha sett något så fasansfullt. Man allt som inte är katter bemöts mest av små puffande ljud där hon sträcker på halsen för att se bättre och sen blåser ut luft genom kinderna.

Ibland har Haggis också span; men enbart om det är något riktigt spännande på gång som kan vara värt att titta på. I annat fall är hon högst ointresserad av världen utanför och vill mest ligga på rygg med tassarna rakt upp i luften och grymta lite. Prosten sitter gärna på stolen mellan våra två fönster och kikar; Spöket har väl gett upp spanandet här hemma tror jag – hon är ju så liten att hon ser ju ingenting ändå, då är det bättre att bara hänga på i de andras prostester när de ser något.

De är så lika och samtidigt så olika, de där fyra.

En egen liten familj i familjen.