Det var en jobbig begravning igår, det får man väl säga. Eller snarare; jag är inte gjord för begravningar – jag hulkar och snorar och tårarna rinner så hårt att de följer halsen och letar sig in under tröjan, även om det inte är någon i familjen som gått bort. Det spelar liksom ingen roll. Jag är inte byggd för sorg, det vet ni sen innan. Men själva begravningen var vacker och stämningsfull och alldeles perfekt, precis så som det hade velats.
Så totalt urlakad åkte vi sen vidare för att ta en lunch, och hamnade på Fröjd. Där tog jag en Ipren (egen) och en ugnsbakad chévre med rödbetor som var magisk, medan mamma och Göran åt club sandwich.
Fröjd var vackert som alltid, men vi hann inte gå särskilt länge för vi skulle till Ljungby och ställa min bil för att sen åka vidare tillsammans för lite julmarknad, så jag får spara rundvandringen till nästa gång.
Men det blev en fin fredag; om än innerlig.
Så är ju livet, inte sant?
Minns första begravningen jag var på som barn. Fruuuktansvärt! Kände inte ens personen (farmors bror) men kunde inte sluta gråta. Ville hem direkt efter men då skulle det ätas landgång. Tårarna fortsatte rulla.
Nä.
Det är för smärtsamt.. hoppade över två begravningar i min släkt efter det, men sen har det blivit några. Så sorgligt och ont.
Har svårt att hantera döden.
Jag var på en begravning för en kollega för några år sen. Inte särskilt nära kollega, kände ingen familj eller så. Men oj vad jag inte kunde låta bli att gråta! Andra kollegor satt där tillsynes oberörda medan jag hulkade på. Inte riktigt min grej heller mao….
Ingen är byggd för sorg eller gjord för begravningar.
Nej jag tror ingen njuter av det; men vissa är helt klart bättre rustade för att hantera det.
Förra sommaren var jag på en dubbelbegravning. Mina föräldrar som levt ihop i över 50 år dog med tre dagars mellanrum. De fick begravas tillsammans, kremeras tillsammans och till och med askan begravdes i en och samma urna. Så fruktansvärt men ändå en tröst i det svåra att de fick följas åt till slutet. ♥️😪
Men herregud vännen! Jag beklagar <3 Och så fint att de fick gå vidare tillsammans.
Tänker att gråta på en begravning är väl det mest naturliga som finns. De som inte gråter är nog de som är allra sämst på att hantera sorg.