Att ha hittat små skatter.

 

 

Jag satt och gick igenom gamla bilder för att rensa lite och det är alltid lika roligt eftersom man hittar små skatter i arkivet som blivit liggande och som man sen glömt bort. Jag brukar försöka redigera och göra klart bilder jag vill framkalla till en mapp så att jag, när det är dags att göra något med dom, bara kan öppna mappen och välja och sen beställa hem antingen inramningar eller rena foton – men ibland missas några och då är det verkligen som att öppna en skattkista när de hittas igen. Små ögonblick som stannats genom kameralinsen och därför alltid finns kvar, även om själva stunden passerats för nästan två år sedan.

 

 

Som här; pojkarnas egna stund i trädgården – Noah i det lilla badkaret han nog är för stor för i sommar och Leo som en Storebror sittande bredvid; inbegripna i någon form av samtal. Ibland har jag fortfarande svårt att greppa det; att vi har skapat dessa två? I måndags var det dags för ”kvartsamtal” (vad heter det nu för tiden?) med Leo i skolan och varje gång säger jag till mannen gud jag känner mig som en sån stor bluff just nu när vi går över skolgården för att sitta ner med en pedagog och vår son och få höra hur utvecklingen går. Jag minns ju så väl själv dessa samtal som barn? Och nu ska JAG komma som förälder och är tydligen vuxen och får höra hur min son ligger till på matte och vilken nivå han är i på läsningen och det känns så himla märkligt att jag får hindra mig från att fnissa. Att man är någons mamma? Och inte bara någons mamma; utan mamma till någon som går i s k o l a n och gör matteläxor och spelar fotboll på rasterna? När hände det? Hur gick det till? När jag själv är samma person som den där flickan med lejonhår och attityd som satt i biologisalen med min egen mamma och lyssnade på hur lärarna berättade att min svenska slog i taket men att jag hade viss problem med auktoriteter och att matten fortfarande var ”en utmaning”.

Ibland känns det som jag befinner mig i nån form av Sliding Doors; tiden går men ändå inte, saker förändras men ändå inte och i allt det där finns jag; fortfarande samma men ändå inte.

Jag antar att det kommer kännas så, livet ut?

Rekommenderade inlägg

10 thoughts on “Att ha hittat små skatter.

  1. Åh herregud vilken igenkänning!! Just samtalen med förskolan, informationsmöten om SKOLAN som för vår flicka startar till hösten… Det känns ju helt galet. Jag är 34 år, gift, två barn – ändå är jag ju bara ”jag”? 🙂 Men jag tänker att det är härligt ändå, att ens personlighet är beständig och det är allt runt omkring som förändras. Det gäller bara att hänga med! 🙂

  2. Åh herregud vilken igenkänning! Särskilt samtalen från och med förskolan och att vi i veckan ska på informationsmöte angående SKOLSTART till hösten för dottern… Helt galet. Jag är 34, gift och har två barn, ändå är jag ju bara ”jag”? Men jag tycker det är härligt ändå, att ens personlighet är bestående och att det är livet som förändras. Det gäller bara att hänga med! 🙂

  3. Så fina bilder och underbart skrivet, du har inte funderat på att skriva en bok. Njut av de små gullungarna, mina flög ut ur boet förra hösten, känns tomt och vemodigt. Hälsningar Åsa

  4. Hahah, problem med auktoriteter, så himla charmigt 😀
    Ja det e konstigt det där..tror de kallas utvecklingssamtal idag, men osäker?
    Gillar kvartssamtal bättre 🙂

  5. Jotack, det fortsätter. Jag var på utvecklingssamtal med sonen igår. Han går första året på gymnasiet! Men hallå, det gjorde ju jag för inte alls så länge sen?? Eller jo, det var ju några år sen… ganska många år sen… en livstid sen… och ändå känns det som det bara gått ett ögonblick.

    Att vara mamma till en sextonårig tonårsgrabb är stort. Han var ju så liten, alldeles nyss. Som dina pojkar där i och bredvid badbaljan. Och nu är han nästan vuxen. JAG är ju inte vuxen. Hur gick det här till?

    Hrm… märkligt. Magiskt.

  6. Det sista stycket, så underbart fint. Precis så är det ju. Jag är (inuti) fortfarande den där hästtjejen som cyklar till stallet efter skolan…men plötsligt är det min dotter som gör sina läxor inne i sin favoritponnys spilta… Så knäppt. Så fint.

  7. Stor igenkänning på den. Jag minns att jag tänkte, innan jag hade barn, att det skulle vara ett så stort ansvar att vara förälder och att jag nog aldrig skulle kunna leva upp till det, att vara den där förebilden eller hur man nu ska förklara det. Att vara en FÖRÄLDER. Någons MAMMA. Mina barn är vuxna nu, men jag vet inte om jag ännu förstått det. fullt ut… Helt tokigt! 🙂

  8. Kommer kännas så hela livet! Själv alldeles strax 50 (😳 Hur gick det till då…), mamma till en 18-åring som nyss tagit körkort! Jag!? En bluff helt klart 😂

  9. Jag kan fortfarande ibland stanna upp mitt i ett steg och tänka: ”Men jösses, jag är ju verkligen mamma och ansvarig för två andra själar”. Sen inser jag att sonen är 18 år och dottern 17 år och snart ska ge sig ut på egna äventyr – klump i magen. Sen minns jag själv hur fort jag ville flytta hemifrån för att påbörja mitt egna liv, det jag själv skapat.
    Det känns overkligt att man är förälder ibland, även om det borde ha sjunkit in för eeevigheter sen. Men livet bara rullar på och man tänker inte så mycket på det än att bara ta en dag i taget och plötsligt är man snart 46 år! Alltså VA??!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *