Att ha hundströssel.

Överallt i huset hittar ni dom. Hundarna.

Denna självklara del av oss som liksom inte går att tänka sig att vara utan. Som Haggis där i fåtöljen, till exempel. De absolut v ä n l i g a s t e lilla själ man kan tänka sig; en jätte med det största hjärta som finns. Varje morgon väntar hon på att mannen ska kliva upp ur sängen och sekunden han gjort det är hon där och tar sträcker ut sig i hans ställe. När hon vill komma nära är hon så försiktig, så försiktig – hon vet att hon är stor och närmar sig med de mjukaste rörelser man kan tänka sig och liksom faller ner i knäet på dig i ultrarapid.

Spöket!

Den mest hundiga hunden vi har? Alltid svansviftande (i hennes fall viftar hela kroppen) och alltid helst i ditt ansikte – gärna inne i munnen på dig om det går. Hon vill komma så NÄRA det bara går och kan åla sig från din famn upp till ditt fejs på två sekunder, bara för att kunna stryka sitt huvud mot dina kinder. Väldigt dramatisk flicka också; om hon stukar en tå vet hela bygden om det och hon kan skrika så att blodet fryser till is i ådrorna på dig bara för att sekunden efter vara precis som vanligt igen.

Väldigt mycket kul i väldigt lite format.

Prosten!

Flockens enda herre. Fortfarande väldigt mycket bebis, fortfarande en pojkspoling som kan driva de andra till vansinne. Har nog försökt demolera det mesta i hemmet men i takt med att han vuxit upp har vi lärt oss sanera i Prosten-nivå och nu händer det väldigt sällan att man kommer hem till en strimlad klädgalge eller några punkterade avokados. Oklart om det beror på att tonårsperioden äntligen verkar vara över eller om vi helt enkelt blivit bra nog på att sanera innan vi lämnar men strunt i det. Det går framåt.

Också en glad hund, social, inte så vinthundig med främmande utan låter sig gärna bli kelad. Sover helst i stolen i sovrummet, det har liksom blivit hans tron på något vis.

Och så Tant!

Vår äldsta, hon som jag varje sommar tänker är detta sista sommaren? om och som ger mig en klump i magen bara hon haltar ett steg. Tant har ju funnits med mig långt innan pojkarna och mannen; hon är en så stor del av mig att tomheten efter henne kommer bli förlamande den dagen det är dags – precis som tomheten efter Tooka blev. Tant är en nöjd och lycklig dam som tycker om pannkakor, varmt väder och mjuka sovplatser – och som fortfarande, efter alla dessa år, HATAR katter med så innerlig kraft att hon vibrerar i hela kroppen om hon ser en korsa gatan. Tant som ylade varje gång kyrkklockorna ringde i Malmö, som är den första ner i sjön när tillfälle bjuds och som ligger raklång i fotänden varje natt och tar sin plats eftersom den så självklart är hennes. Gammal, älskad dam som lever penionärsliv nu och har det gött. Hoppas så att hon ska få göra det länge till.

Och det var en liten presentation av flocken för er som kanske missat eller för er som ville ha en recap. Mina hundar alltså. Att man kan älska så mycket.