Ah.
Skogen.
Och denna väg som även ni sett hundra gånger vid det här laget och vet att den leder till sjön. Den väg som skiftar så mycket mellan årstiderna och som nu är alldeles grön och löftesrik och så full av mygg att man går som i ett surrande moln. Det blir ett myggår i år, den saken är säker.
I söndags tog jag Noah och min värkande kropp ner till sjön för att fiska.
Det var morgon och ännu hade inte värmen vaknat; den som någon timmar senare skulle slå till med full kraft och överraska oss med 23 grader och sol så stark att det hettade på ryggen där jag satt i långärmat böjd över gräskanterna mot singeln och klippte rent med en sax. Helt sjuk sysselsättning och jag förstår att det måste finnas hundra enklare sätt att göra det på, trimmer till exempel, men på ett sätt är det samtidigt ganska meditativt och resultatet efteråt är värt ansträngningen alla gånger om.
Men iallafall; fiske var det ja.
Fisken var ganska sömnig men det nappade friskt längre in mot vassen, och Noah spenderade tiden med att omväxlande hålla i metspöet, omväxlande leta pinnar eller känna med fingrarna i vattnet. Han och Leo hade badat halva kropparna i sjön dagen innan så han visste att den höll cirka 14 grader, men man kan ju känna efter ändå mest bara för att.
Och sen gick vi hem igen i ett moln av myggor och skirt gröna löv, och pratade om allt vi ville göra när sommaren är här på riktigt och sjön inte längre biter en i vaderna med sin kyla utan istället är len och ljummen att doppa sig i.
Två dagar och en fredag i Småland, och på ett sätt ger det mer lugn än två veckor vid medelhavet.
Märkligt det där, men är ändå så tacksam över att det finns; det där stället. Vårt röda hus, den lena sjön och vägen som slingrande leder ner till bryggan en söndagsmorgon.
Jag har blivit så dålig på att kommentera. Det får bli ändring på det nu. För du ger så mycket i bilder och text och då ska du såklart få veta att jag uppskattar det. Jag är precis som du en tjej som behöver skogen för att få utrymme i mina lungor , för att orka köra på i ett hejdundrande tempo. Ibland tänker jag att jag nog tillhör skogen, likt Rövardotter. Hursomhelst du sätter ord på det enkla och jag är tacksam att jag får läsa dina rader och se dina bilder. Kram
Tusen tack Erika <3 <3
Mitt dagliga stopp här. Jag njuter också av dina fina bilder här. Ja, jag är också ett barn av naturen och skogen. Jag har honom precis utanför dörren, jag älskar varje ljud han gör. Ja, jag älskar också de små älvorna, de bor alla i en skog som din. Det är som en magisk skog där man dyker och andas djupt. 1001 tack för fina ögonblicken.. 🦌❣️🌲🌳
Hej. Ljuvliga bilder. Jag bor så hela året med skogen inpå knutarna i Småland. Kan inte tänka mig att bo i en stad nej landet måste det vara.