Att ha en ros för Tant.

 

 

Samma dag som Tant dog, där i sängen med oss alla omkring sig, packade jag in pojkarna i bilen och åkte till plantskolan.

Det var inte världens bästa dag att gå vidare (som om det någonsin är det) – för mannen skulle på jour och jag hade båda pojkarna själv och var alldeles vimmelkantig av sorg och försökte hålla ihop allt så gott jag kunde under huden, svara på deras frågor, tala lugnt, förklara. Jag behövde göra något och därför blev det plantskolan där jag snubblade runt med pojkarna i släptåg och letade efter något utan att veta vad. En ros borde vi kanske köpa? mumlade jag till pojkarna och när ägaren plötsligt bara stod där och frågade om han kunde hjälpa till med något sa jag

Ja. Jag vill ha en ros. En buske. En maffig en, gärna vit eller mjukt färgad. Stor ska den va, eller bli. Buske.

 

Fråga mig inte vad jag kom hem med; jag minns inte. Jag minns nästan ingenting mer än att vi valde mellan två, ägaren och jag, och eftersom jag var oförmögen att välja sa jag bara ta den som blir maffigast och då blev det tydligen den här. Ett stycke ros och så några säckar rosjord och sen åkte vi hem igen, jag släpade ut den och vattnade den och höll ihop de timmarna mannen hade jour tills han kom hem och jag åkte till Småland, själv, för att bryta ihop.

Jag är lite konstig så som ni vet; jag klarar inte av sorg och jag vill helst aldrig dela den om jag inte måste – jag vill vara själv, ta hand om den på mitt sätt, sörja med allt utrymme i världen och utan att någon är där och frågar saker jag inte vill prata om. Jag behöver vara tyst, själv, sysselsatt, lämnad ifred tills det allra mest blödande är över och jag kan börja släppa fram det i portioner som är mer hanterbara. Som små munsbitar av sorg. Det är det enda jag kan svälja.

Men krusbärsbusken rök all världens väg, grop grävdes, jord fylldes på – och nu står den där. Rosen jag varken minns namnet eller färgen på, den som tydligen ska bli en buske och som är köpt ur sorg samma dag en älskad lämnat oss och som nu kommer vara en påminnelse om allt det där vackra som var hon.

En ros till Tant.

Det känns rätt, på något vis.

 

 

Rekommenderade inlägg

18 thoughts on “Att ha en ros för Tant.

  1. Du måste börja med att ha någon form av varningstext på dina inlägg. ”OBS! Gråtvarning” – eller något. Jag hade lite tid över innan jag skall på möte och helt plötsligt satt jag där med tårarna rinnande, snorig näsa och mascara i hela huvudet. Ååh jag vet så väl hur du känner. Vår gammeltant står fortfarande uppe på bokhyllan. Kan inte förmå mig att sprida ut askan. Så underbart fint att Tant fick en ros. Jag är säker på att den blir stor, maffig och alldeles, alldeles underbar. Kram!

    1. Men alltså nu rinner ju tårarna & näsa ( till min trogna vän stora glädje). Rosen kommer bli så fin 💜💙💜💙

  2. alla är olika och så även i sorg. Du behöver inte alltid prata, det är bra att vara tyst. Jag är säker att Tant älskar ditt ros. Du har en vacker rosenträdgård. 🌹🙏

  3. När min älskade häst Kingen dog efter en olycka var sorgen nästan ohanterbar … På kvällen planterade jag och min syster tre rhododendron i en triangel i trädgården … samma natt satt jag i mitten och grät … många nätter så .. Nu 15 år senare är de stora och praktfulla ! Varje gång jag vattnar tänker jag på honom men numera med tacksamhet och glädje över att ha fått ha honom ! Sorgen ändras till mjuka minnen ❤️🐴❤️

    1. Din kommentar kändes för privat att publicera för allmänheten så jag låter den vara dold, men jag tycker det är otroligt klokt av dig att dra i bromsen och försöka börja trassla ut dig igen ❤️ Ibland blir livet lite för mycket att få plats med så man tillslut inte vet vad som är vad på något vis, har hänt mig många gånger och kommer säkert hända många gånger till. Allt kommer hitta sin plats om du bara ger dig själv lite utrymme och förståelse. Det är inte farligt att må dåligt, det bara känns så.

      Ta hand om dig och ge dig själv tid och omtanke, precis som du skulle gjort en vän ❤️

  4. Underbara Emma , få människor kan sätta ord på känslor så som du kan, känner din sorg ända hit♡

  5. Åh den känslan av att förlora en kär lurvig pälskling, den beskriver du så fint att tårarna rullar nedför mina kinder. Kärlek i villkorslös form är vacker ❤️

  6. Det kommer bli den vackraste av rosbuskar.
    Alldeles säkert.
    Och oavsett om det blir en risig en med torra kvistar som aldrig kommer få en endaste liten knopp så kommer det ändå vara den vackraste utav buskar för du valde den till Tant.
    Du valde, och då blir det valda vackert.
    oavsett.
    I det inre för dig, för vad Hon betydde för dig.
    Hon vet, och du vet.
    Det är allt som behövs.
    Kramar Maja

  7. Planterade ett träd i våras i trädgårn, ett Molle-träd, han som somnade in en sen lördagskväll i mars och som är så saknad, så saknad…..💔

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *