Att ha den tiden ihop.

Är det inte vackert?

Så mycket sommar på något vis. Vildblommorna, och så där bakom – grannens hö som ligger på tork och väntar. Detta eviga kretslopp av gräs och arbete som pågår på fälten och som tas om hand med varsamhet för att ges till hästarna senare, och som gör att traktorn brummar förbi varje dag till Noahs stora förtjusning.

Men det var ju inte ängen vi var på väg till den där eftermiddagen, utan något annat.

Sjön!

Nästan spegelblank ligger den där.

Nu får man i princip slå sig fram genom myggorna i skogen men när man väl är framme och kliver ut på bryggan så skingras myggen som genom ett trollslag. Tack och lov får man väl säga.

Och så bröderna:

på plats på den gungande bryggan med sitt fiskespö och en gammal kastrull att låta fångsten simma i tills det är dags att gå hem och den släpps i igen. Den här gången blev det en abborre som döptes till Joakim och det är ju inte fy skam kan man tycka, jag är mest glad över att ha chansen att ha t i d med de där och att de får tid med varann. På tal om Joakim; när jag var i Leos ålder ungefär så hette min jämnårige granne Joakim och han och jag gjorde inget annat än att fiska; hela sommaren och hela hösten cyklade vi till sjön, rodde roddbåt och kastade efter gädda. Nu har jag honom på Facebook och han ser nästan likadan ut, fast har barn och villa och allt det där annat vi skaffat oss sen dess men för mig kommer han alltid vara den där linblonda, taniga killen som n ä s t a n fick upp gammelgäddan ur Väglajön en juli.

Men ja; tid. Det är det vi tar oss, pojkarna och jag.