Att ha strandtid.

Där står vi; redo för jakt!

Min förstfödda och jag.

Han som blivit så lång nu att han når mig till bröstbenet när vi kramas, och han som är så lik mig att jag vet precis hur han tänker och fungerar. Vi är lika inkännande båda två, reagerar lika mycket på energier. Det är en förbannelse ibland det där med att reagera på energier; jag är som en snigel med känselspröten ute och läser av direkt hur någon annan mår eller hur dynamiken i ett rum är och påverkas av det något enormt. Nu har jag ju med åldern lärt mig att hindra just påverkandet en hel del, men när jag var yngre hade jag det superjobbigt med just det där – att andras energier liksom absorberades i mig och blev mina. Kom jag in i ett rum och kände av dåliga vibbar – det kunde bara vara att personerna där precis haft en diskussion som hade absolut ingenting med mig att göra – så blev de vibbarna ändå mina på nåt vis och berodde på mig, så andras sinnesstämningar styrde min egen.

Just det där ser jag att Leo också kommer få; känsligheten för energier. Det är suveränt i så många situationer eftersom man läser allt som sker och ser genom alla lager, men man måste också lära sig filtrera det genom det beror inte på mig-filtret och det kan ta tid. Men eftersom jag ser och vet och förstår pratar vi mycket om det där, Leo och jag, så han har det med sig redan från början; något jag själv saknade när jag var liten.

I år är vattennivån som den brukar vara, sjön är inte torrlagd långt ut till vassöppningen som förra året och det är fullt av småfisk i vattnet – slöa nog att kunna fångas med håv till barnens stora förtjusning. Kan knappt bärga mig när jag tänker på att få några dagar på Västkusten i sommar; nu är båda så stora att krabbfisket i år lär bli en höjdpunkt extra allt och att strosa omkring i Smögen och äta räksoppa och titta på båtar vore inte fel nånstans. Får ta tag i det, helt enkelt. Några dagar hos pappa är standard och barnen älskar sin morfar och jag och mannen älskar miljön och det salta vattnet och sättet man sover som klubbad så fort man kommer dit.

Men än så länge är vi alltså här och ännu finns det tid kvar för annat. Bikinin är från LaLeia såklart (tror jag visat den innan? finns HÄR) och höga bikinitrosor med en överdel som har en lite annorlunda skärning är precis vad jag vill ha fortfarande – toppen är dessutom perfekt på så sätt att man lätt kan dra ner axelbandet om man inte vill ha linjer och så sitter den ändå som en smäck och tål pojkbus och kastande och simmande. Och småfisksfiske då.

Nu ska jag starta dagen här på trappan med tystnaden, som alltid.

Men vi hörs alldeles strax igen!