Där är det; min plats på jorden, i soluppgångsljus.
Jag vaknar ju alltid först, tassar ut i mannens sandaler och vattnar blommorna och njuter av tystnaden innan alla andra vaknar. Min lilla ritual som helst inte ska bli störd; jag var så van vid att vara här själv med barnen att när mannen stapplade ner lite för tidigt den första semestermorgonen glodde jag bara förvånat på honom och undrade vad tusan han gjorde här? Och så tidigt?
Dagen efter hade kroppen fattat att jag hade sällskap och mannens kropp hade fattat att den hade semester; så han sov länge och jag blev inte förvånad över att ha sällskap.
Är väl för väl att man vänjer om sig haha.
Åt andra hållet!
Pilträden verkar ta sig riktigt bra och jag kan knappt vänta på att de ska vara stora och skapa insyn. I år är det nog rekord i ”stanna sin bil mitt i vägen utanför och ta kort” tror jag; jag räknade till inte mindre än 5 (?!) fotograferingstillfällen en morgon när jag var ute och vattnade. Där drar alltså jag runt i träningstight, stickad tröja, ananastofs och mannens sandaler medan folk ogenerat stannar, backar, vänder om, kliver av sin cykel och ställer sig och fotograferar rakt in i vår framsida där jag då står med en vattenslang i näven, yrvaken, och fattar ingenting.
Som sagt; det är ju jättekul att människor tycker att huset är vackert men jag är inte hundra bekväm med att känna mig ut-tittad, särskilt inte när vederbörande fotograferar också. Det är ju inte MIG de vill åt, jag stör väl vyn, men jag bor ju fortfarande här och det är en aningen udda situation kan man säga.
Och på bordet står basilika, rosmarin och gurka lite huller om buller och det finns en anledning till det om man nu undrar;
längs med husväggen får de inte det regn som faller, så jag brukade dra fram dom till bordet när jag var tvungen att åka hem och inte kunde vattna och sen har de liksom fått stanna där så att de kan ta åt sig av nattens regnskurar och inte behöva vattnas lika nitiskt varje dag.
Men!
Nu bord nog familjen snart vakna till liv, så nu ska jag in och baka scones.
Nybakat på morgonen är ju livet, som ni vet.
Hej,
Av en ren tillfällighet åkte vi förbi ”Drömmen” i somras när vi var ute på en roadtrip. Kände igen huset direkt och blev faktiskt lite förvånad av hur nära det låg vägen. Jag hade inte uppfattat det genom dina fina bilder på bloggen och jag förstår mer än väl att du vill skapa lite insynsskydd mot vägen. Även om man är stolt och glad över det man skapat vill man ju ändå vara privat i sitt eget hem!
Jag stannade naturligtvis inte och fotograferade men blev ändå lite glad att jag sett huset i verkligheten. Följer ju din blogg och läser den varje dag och är tacksam för det du visar upp, alla borde nöja sig med det utan att göra intrång (eller vad man ska kalla det) i någons privata sfär.
Ha en fin fortsatt sommar och höst.
❤️❤️❤️
Åh, förstår PRECIS vad du menar! Vi bor i ett nybyggt hus i gammal stil som ligger med framsidan längs med en grusväg, precis som erat hus. Det är en lugn plats på landet, men det är ändå en del människor som tar sig ut hit, då det ligger nära stan och har naturreservat och badplatser. På framsidan upplever jag exakt det du beskriver och det är en skum känsla. Kul att människor gillar huset, men kan man inte vara lite mer diskret, haha! Där lufsar man fram, intet ont anande i sina mjukisar och ska slänga soporna, och då står det någon på vägen och tar en bild!?😅 Vi hojtar ”tio kronor!” till varandra i familjen varje gång en bil krypkör förbi, eller någon stannar i backen och tittar ner emot huset. Det är taxan för att stanna och titta😉 Längtar till vår häck har vuxit upp!
haha jag känner det själv. Jag älskar din ritual, som liknar min. På morgonen, när allt sover, vattnar jag först mina orkidéer och rullar sedan till damm. Älskar och njuter av tystnaden❣️
Herregud en dag ville min man verkligen uppleva min ritual, what ohno. 😬🧐 Med sina ord tog han mig helt ur balans. Efter lite prat gick han in huset och svar, att vill bli en blomma. haha 🤣
Vilken fantastisik idén med örtkrukorna. Mina örter är alltid på bordet. Lavendel, basilika, tomater jagar bort myggor. Ett perfekt skydd och förebyggande. Fina bilder Emma ❣️👍
Btw: ser fram emot din buller foton och recept.. 🤗
Åhhh önskar att jag vore mer morgonpigg. Det låter så mysigt det du beskriver… inte det där med fotograferandet då förstås men att få tassa upp och allt är tyst. När jag vaknar upp brukar det redan vara full aktivitet överallt :-). Håller tummarna för att pilarna växer på sig snabbt. Kram //Tina
Hehe, exakt likadant hos oss. Vi har en gångväg utanför oss. 99% av alla förbigående stirrar (!) rakt in och slutar inte ens att stirra när jag stirrar tillbaka. Lol.
Pssssst, de tycker väl att du är planetens ”nya Ernst”. 😉