Att ha någon så söt att man storknar.

Hur många bilder har ni inte sett på Noah vid odlingslådorna genom åren?

Och här kommer ännu fler, bara inbäddade och kalla. Tänk att han har valt just den platsen till sin? Han njuter av att vandra runt där, helst i sin ensamhet, och fundera på vad det nu än är han funderar på. Och jag förstår honom, det är min favoritplats i trädgården också. Det känns lite som att befinna sig i en djungel när man sitter på huk där på sommaren mellan lådorna och letar jordgubbar eller klipper rosmarin, så för honom måste det verkligen vara en djungel. Och även nu, när inget är högt och grönt, var han där och njöt.

Älskade unge.

Titta! Det är is så tjock att jag kan sitta på den! sa han triumferande och visade upprepade gånger hur alldeles utmärkt det gick att sitta på isen i det gamla plåtbadkaret. Sen, efter att ha varit en stol, blev det en isbana för påhittade möss och sen skulle han leta efter grodor (lite lönlöst dock, fanns inte så många vakna grodor ute just då) och sen återgick han till att demonstrera isens förträfflighet genom att sitta på den igen.

Och som han snackar den där!

Världens roligaste att lyssna på, han frågar om bokstäver nu och kan rita en fyra och kan räkna till tretton (sen kommer sjutton efter, och sen tjugonånting) och säger åt mig på skarpen varenda gång jag svär. Inte för att jag svär särskilt ofta men han har lite egna regler för vilka ord som är okej och vilka som räknas som svärord, till exempel är orden gud och facket strängt förbjudna och räknas som grova svordomar i hans värld vilket jag kan tycka är hysteriskt roligt. Om både gud och facket är skällsord kommer det bli spännande att se vilken individ han kommer utvecklas till som vuxen.

Så inspekterades växthuset, en skridskobana upprättades i badkaret och några tillrättavisningar om mitt grova språk utfärdades innan vantarna blev för kalla och han ville gå in för att äta pepparkakor och värma upp sig framför Dumma Mej i soffan.

Dessa killar, alltså.

Så mycket skratt de ger mig.