Har ju glömt att visa er!
Jag gjorde Köpenhamn ett litet tag sen; vi har ju kontor där också så jag var där och jobbade och passade på att stanna över när det var fredagsbar så att jag kunde träffa många av våra kollegor. Blev uppgraderad på hotellet och fick världens finaste rum, galet var det.
Ska vi titta?
Stor terrass där man kunde sitta (regnade dock när jag var där så blev inte så mycket sittande).
Inbjudande säg med vansinnigt fluffiga kuddar och det kan man ju aldrig få för mycket av. Särskilt inte jag som sover med en mellan låren och två under huvudet.
Bubbel på rummet! Jo jag tackar, jag.
Och den här fantastiska utsikten över Köpenhamn!
Tycker så mycket om den staden och längtar ihjäl mig efter att Corona ska ta sitt pick och pack och dra så att man kan vistas där mer än man kan nu; nu åker jag bara om det har med arbetet att göra så Tivoli och den blå planeten och allt annat där jag älskar har fått stå tillbaka. Dock funderar jag på att ta en dag där när jag fyller år – jag vill så hemskt gärna spendera en natt, äta brunch och strosa runt lite ute men det beror helt på hur läget och restriktionerna ser ut då.
Åh, jag önskar att vi snart blir lite friare i vad vi kan göra utan fara för oss själva eller andra!
Så mycket vackert vi innan upplevt utan att förstå att det kan tas ifrån oss.
Helt fantastiskt bilder. Det är trevligt att du hade det bra. Hotellrummet ser så romantisk ut.
Jag älskar Köpenhamn också. En stad med tusen ansikten 😍
Håller med dig. Corona fängslar oss så mycket i vardagen. Detsamma i jobbet. Så många begränsningar i mitt jobb kan inte resa.
Corona, den osynliga fienden. Vilket ger oss mycket arbete inom medicin.
Men hallå! Vilket hotellrum! Vi blev så sugna på Köpenhamn helt plötsligt…! Vilket hotel var det? Vill boka direkt! Alltså när det funkar att åka igen…
/Sara
Skt Petri <3
Tack!! Det skall bos på lite längre fram!
Nyfiken på vad som fått dig att ”våga dig ut” igen. Minns att du var extremt restriktiv i våras, mer än många andra så därför jag undrar, tycker inte du är oförsiktig nu! 🙂
Tror jag har skrivit om det? Vi blev ju hemskickade i mars och sen satt jag hemma utan att träffa en själ fram till slutet av juli. Höll på att bli lite tokig, fyra månader utan att träffa n å g o n utanför familjen. Sen när Danmark lättade upp så fick vi återkomma till jobbet fast i mindre grupper så då gjorde jag det, och märkte hur bra jag mådde av det jämfört med att inte möta någon alls. Så då fick det vinna. Jag är fortfarande försiktig på så sätt att jag tvättar händerna, håller avstånd, tar ett extremt tidigt morgontåg för att slippa trängsel, följer ansiktsmaskregler när det är Köpenhamn och låter ingen i personalen som varit ens lite krasslig komma in förrän vi har ett negativt coronatest med mera – men jag lever.
Pratade med en vän om det där; de som aldrig blev hemskickade utan jobbade på som vanligt har tagit hela coronagrejen med större ro eftersom de inte hade något val. Vi som blev hemskickade verkar generellt ha varit extremt försiktiga eftersom för oss blev det en påtaglig förändring. Men nu verkar ju det här hålla i sig gud vet hur länge och det hade inte varit hållbart för mig att isolera mig ett år, jag hade blivit sjuk mentalt istället. Så nu lever jag, men med restriktioner och försiktighet.
Ja, jag tror det stämmer bra; jag (och de jag känner) som inte kunnat jobba hemifrån har nog känt att vi träffar så många människor varje dag i jobbet att man orkar inte gå runt och vara på sin vakt varje arbetsdag, vid varje möte. Själv har jag blivit hostad i ansiktet x antal gånger av kunder ute på butiksgolvet, kunder står alldeles för nära etc… Oavsett hur man skulle skydda sig, så funkar det inte alltid. Så man liksom ”tvingas” slappna av? Men det är ju klart att man varje dag tänker att ”undrar om det är idag som jag blir smittad på jobbet?”…
Fattar <3
Alltså jag frågar mig typ varje dag nu ”varför tog jag inte bara en fredag ledigt och drog över till Köpenhamn” …?!?! Det är banne mig mitt löfte att göra det oftare så fort denna jäkla Coronan är över 🙂