Malmö anstränger sig.
Centralstationen är strösslad med julbelysning, i taket svävar gigantiska stjärnor, och utanför stationen över gatorna vajar tunga slingor klädda med granris och försöker strössla julstämning över en stad som är ganska öde och en vinter som är som ingen annan varit förr.
Här går jag varje morgon nästan, ler åt julstjärnan när jag kommer upp från rulltrappan, går man sen ut genom svängdörrarna finns det låga stenmurar med stjärnbilder på – varje stjärna är en liten ledlampa och jag kan inte låta bli att tycka det är lika vackert varje morgon jag passerar. Tycker det är fint att det finns en ansträngning, ett försök att smycka staden.
I fredags hade vi lucia på jobbet; mitt älskade folk gick all in och gjorde vad de kunde för att pigga upp både de som deltog via video och de som satt i rummet – jag stod lutad mot dörrkarmen och skrattade från hela hjärtat och kände mig sådär tacksam som man kan göra ibland trots att världen är helt förbaskat knepig just nu. Det finns annat att vara tacksam för än den frihet som just nu begränsats för oss. Som nybakta lussebullar från stenugnsbageriet, två män i lussemundering och svävande julstjärnor på centralstationen.
Ja, det är knepigt och upp-och-ner, men vi l e v e r vänner.
Och även i det här finns det vackra saker, bara vi väljer att se dom.
Herregud så fint <3