Att vara påsktvättad!

Där inne ligger någon och ser surare, och fluffigare, ut än vanligt.

Varför, kan man tro?

Jo; hon har nämligen påsktvagats. Hemskt, jag vet, men det var helt enkelt TVUNGET. Hon luktade inte alls gott om man säger så – efter löp och foder och en rullning av något som måste vara gödsel gick det bara inte att undvika det längre. Det var bara att klä av sig alla kläder, be en bön och hämta kopplet.

(Jo alltså; om ni tror att man duschar en hund i hennes storlek, och med hennes ovilja till att bli blöt, påklädd då har ni helt fel).

Jag har ju berättat innan om hur att få in henne i duschen är en k a m p. Jag räknar liksom kallt med två timmar och tjugo blåmärken och fler svordomar än trafiken i Malmö kan framkalla på en vecka.

Men vet ni?

HON KNATADE BARA RÄTT IN!!!!

Helt sjukt?!

För första gången någonsin knatade fröken Haggis rakt in i duschen och lät sig bli schamponerad och sköljd utan några som helt protester. Som om att hon själv fattade att hon stank mer än vad som kan anses vara okej? Jag stod där som en fågelholk en sekund innan jag fann mig och började löddra henne med blixtens hastighet – man visste ju liksom inte hur länge det skulle vara; denna tillfälliga sinnesförvirring hon verkade ha.

Tre handdukar senare (mycket hund, mycket att torka) fick hon ta igen sig i soffan, och jag matade henne med cheeseballz och berömde henne något alldeles ofantligt för samarbetsviljan.

Så ja; sur är hon, och fluffig.

Men hon är också nytvättad! Och jag är utan blåmärken.

Halleluja.