Att ha tillbakablick!

Nu när jag städade som en jäkla galning den där helgen så hittade jag lite gamla bilder. Hur kul är inte det; när man snubblar över sånt? Alla dessa ögonblick fångade nån gång för evigheter sen, som man antingen minns eller inte.

Ska vi se hur jag har sett ut?

Som här!

Ett gammalt skolfoto. Eller förskolefoto? Har ingen aning om hur gammal jag kan vara här – som Noah kanske? Uppenbarligen är det åttiotal med tanke på allt pastelligt rosa. På den tiden blev jag kallad Madicken minns jag. Kan se varför nu.

Här! Tidigt nittiotal måste det vara; jag är nog runt 10-11. Dalmantinern bredvid mig hette Bonnie och var den finaste jag visste. Hon ligger nu begravd under ett träd vid det hus där vi bodde när hon blev för gammal och fick gå vidare.

Och HUR lik är jag inte Leo på den här bilden?!

Sjukt ju.

Aaaaah. Melissa. Så hette stoet, och bakom henne är fölet vi var för att visa upp när det här fotot togs. Minns inte vad fölet hette dock; men Melissa glömmer jag inte. Inte heller Clot; ett arabiskt fullblod (min mamma hade dille på arabiska fullblod, vi har haft några stycken genom åren).

Och här ja! Haha.

Här är jag 14 tror jag, har försökt bli blond genom blekning man köper på ICA och det gick ju sådär såklart. Och den unge mannen bredvid mig – kan ni ha en gissning? Det är Simon! Simon på Salong Betong, han som tatuerade mig sisådär 25 år senare <3 Han och jag träffades på kulturläger i Kalmar när vi var sådär unga och fann varann direkt redan då. Sen flyttade jag ju till Stockholm och han bodde i Malmö och vi träffades inte mer. Men när jag sprang in i honom i Malmö kanske 15 år senare kände jag igen honom direkt, och sen har vi sporadiskt hållit kontakten –  jag har med spänning följt hans resa mot att bli vad han är idag. Ändå fint? Därför var det självklart att han var den som skulle få tatuera mig såklart. Har man hängt i en blommig soffa i Småland som tonåringar och sen sprungit på varandra igen är det nog meningen att den ena sen sätter något på den andre som kommer vara kvar där resten av ens liv.

Men där har ni det iallafall:

fyra ögonblick frysta i tiden.