Att ha gjort en favorit i repris!

Tadaaa – där är vi!

Utanför High Chaparral, för nu var det minsann dags igen!

Vi åkte ju till HC varje år som en slags tradition, men sen skrämde tågrånet skiten ur Noah ett år så då ville han inte dit igen året efter och sen kom pandemin som ni vet och då var det ju definitivt inget HC. Men nu! Nu är man vaccinerad och ingen pratar alls om Covid längre och allt är öppet och Noah har bearbetat traumat och då kan det ju vara på sin plats med ett besök kan man tycka.

High Chaparral är ju inte en fest för mig direkt eftersom den består nästan totalt av två saker jag inte tycker så mycket om; det ena är barn och det andra är höga ljud (ja man får säga att man inte tycker om barn, jag tycker om mina egna och det räcker haha) men pojkarna älskar det och då gör man det bara. Varje år tänker jag att jag ska ha öronproppar men varje år glömmer jag det tills det är för sent. Det är det där konstanta knallpulverskjutandet ni vet?

Men bortsett från det så är det ett mysigt utflyktsmål eftersom det finns saker att g ö r a. Man kan vaska guld och man kan bli tågrånad och man kan se uppträdanden och man kan klappa djur och det finns inte en unge som inte blir överlycklig av den uppbyggda staden som är till för lek. Dock måste jag säga att det är dyrt, och jag kan förstå att det kostar massor att driva det där stället, men inträdet är ungefär samma som Tivoli om man köpt åkband för alla – men skillnaden här är att när du väl kommer in på HC så måste du betala för varje grej du gör. Det är det som känns lite sådär; på Tivoli är det en intial stor kostnad men sen kan du ha life hela dagen – här är det samma kostnad men du köper till allt. Långt ifrån alla småbarnsfamiljer som har möjligheten rent ekonomiskt åka dit, är nog det jag menar, och det är synd.

Men – High Charappal gjort för i år, mamma utsliten mentalt i två dagar efter, pojkar glada.

Summa summarum lyckad dag.