Häromdagen, när min rygg fortfarande var okej, var jag inne i stan för att äta lunch och plöja Zara-rean.
Varje gång jag är där inne försöker jag gå en annan väg eller se något nytt jag inte brukar fastna vid. Är det inte märkligt det där? Hur hemtam man blir? Det är så lätt att gå samma vägar att man knappt vet vad man egentligen missar, strax runt kröken.
Som det lilla hantverkstprget strax efter Osthuset på vänster sida om man går mot Lilla Torg.
Visst har jag sett in i den gränden, men aldrig varit där.
Så efter att ha handlat för mycket ost av den tusshårige, vänliga farbrorn i Ostbutiken svängde jag helt sonika in i den där gränden och kikade lite. Visade sig vara precis lika mysigt som det såg ut från utsidan; små butiker med udda utbud och en scen som byggdes upp inför något som förmodligen skulle komma att ske samma kväll.
Så nu vet jag det, iallafall. Nu har jag varit där.
Sen vankades det lunch med den här otroligt vackra kvinnan som varit i Italien lite för länge. Som vanligt träffades vi på den indiska restaurangen (vissa saker är för bra för att rubba på och deras lunch är en av de sakerna) där vi kunde sitta ner ostört på uteserveringen och doppa naan i heta grytor och prata om vad man gör när man är i Italien för länge.
Och sen kunde jag bege mig hem med min påse ost och med ny energi nog för att räcka i dagar till.
Ja, man blir lätt hemmablind. En stadsvandring i egna staden är därför inte alls fy skam.
Då får man ju bara hoppas att du hittade något snyggt fynd:)
Kram
Visst är det konstigt det där, att man blir så otroligt hemmablind. Då är det trevligt med lite hemmasemester & bara strosa omkring och se allt det där som man aldrig annars ser. Härligt! Och Indiskt, hur gott?
Önskar dig en fin helg från Italien!
Fina Annika <3
Nästa gång, sväng in på Form och designcenter rakt fram i gränden, de har en butik på andra (eller är det tredje?) våningen med designprylar, tyger, moderna affisher, porslin etc