Tooka har hittat sin plats.
Ute på trädgårdsbordet är det både varmt och högt, dock en smula hårt för hennes smak, men när inga solbäddar finns att tillgå lägger hon bekvämligheten åt sidan och placerar sig med en njutningsfull suck där uppe –
vilande på trädgårdens högsta punkt.
Bordet är det som tidigare stod på terrassen och som mannen byggde av lite gamla väderbitna plankor förr-förra sommaren och som nu ha fått komma ner.
Det är bara baliparasollet som ska upp nu, kanske redan idag. Solen är redan vaken där ute och lockar mig att släpa fram både det ena och det andra, men dagbädden får vänta någon vecka till, så även solstolar. Vi har hittat en perfekt solsäng men vågar inte beställa ännu; vi vet att värmen kommer att försvinna nu i veckan men har ingen aning om när den kommer tillbaka.
Men tids nog blir det en solsäng också, och då blir Tooka nöjd.
Livsnjutaren.
Den tidigaste trädsprickningen på 50 år sägs det, och jag sitter i rabatterna och svär – rensar dom på gräs som vuxit sig imponerande starkt efter de år vi inte rört den där jorden utan låtit den sköta sig själv.
Första året vi flyttade in var det höst, år två var jag gravid och mäktade bara med terrassen, sen var Buse född och jag mäktade bara med att vara mamma och förra året fanns inte samma energi, samma nyvakna intresse. Men det här året tar vi igen det med råge. Jag gräver, krattar, svär, bär och svettas – hela tiden med en hjälpsam Buse strax bredvid som säger jau launa den! om min spade och sen gräver runt lite på måfå bland gräs eller ny-planterat; han gör inte så stor skillnad.
Nu har jag anlagt en köksträdgård strax intill dörren, full av kryddor och en himla massa annat spännande jag hittade på Vellingeblomman och igår kväll skrattade jag så jag tjöt när jag insåg att min sparris som jag planterat rakt upp och ner i rabatten och nu stod där ute och vajade som en 1 meter hög jättesparris tydligen inte alls ska stoppas ner som en vanlig blomma utan läggas i en fåra med hela grejen under jord.
Ja. Jag är ingen trädgårdsexpert, precis.
Men jag har roligt och själen älskar det och om allt annat går åt pipan så har jag iallafall försökt, och lärt mig något. Som hur sparris ska planteras.
Det är ju ändå det viktigaste.
Hihihi… Själv gick jag loss som sjutton med sekatören härom helgen, klippte bort allt som liknade sly. Sen kom min sambo och berömde mitt hårda arbete, men frågade också lite försynt om jag hade nåt särskilt emot hallonbuskarna som jag jämnat med marken… Så kan det gå 😉
Det är rötterna på sparrisen du ska breda ut. Inte själva plantan – eller det meterhöga skaftet – så du har nog gjort relativt rätt.
Ja men sådär gör jag med! Jag petar ner på måfå och blir lycklig när det kommer. Jag tror på det farmor alltid sa, med kärleken och omtanke växer allt som man planterar!
Njut vännen njut!
Kram
Ha ha, härlig hund! Skulle gärna gosa med henne…
Förresten, är ni och hälsar på din mamma så är ni välkomna hit till oss på landet också. Kul för er lille kille med våra höns och kaniner och en stunds lek med våra barn. Om ni känner för det…
Låter onekligen fantastiskt! Var sak har sin tid. Och nu är det trädgårdstid 🙂
Hahha älskar hur du beskriver dina hundar 😀 å hon ser sååå nöjd ut där på bordet, både vilande och spanande 🙂
En fråga? Målade ni er trapp i huset själva eller var den målad när ni flyttade in?
Om ni målade själva, hur gjorde du då, var det ngn speciell färg?
Kramar Åsa
Känns som om man har en hel del att lära av en livsnjutare som Tooka.
Nemen oh vilka mysiga bilder <3
http://livsglitter.blogspot.se/2014/04/for-sale-hunter-british-rain-boots.html
Visst är det underbart! Finns inte mycket som skänker sån ro som trädgården. Gäller bara att försöka tygla frenesin, och inte gå så pass bananas bland växterna så man får äta nudlar resten av månaden 🙂
Det bästa man har sätter man på bordet. Du kan ju tänka hur förvånad jag blev när jag kom hem från jobbet och min flicka (rottiskorsning, 35kg) låg och sov på köksbordet. Men därifrån kunde hon ju se ut genom köksfönstret… kan får inte vara dum 🙂