Och så är det ny vecka, vilket även innebär ny graviditetsvecka för mig eftersom jag byter på måndagar. Och nu går jag alltså in i vecka 16.
Den här veckan som gått har varit riktigt jobbig för mig orolighetsmässigt. Jag har liksom känt mig… nästan precis som vanligt? Som om alla symptom bara försvunnit, även om jag inte varit lika påverkad av den här graviditeten från början så har de lilla symptomen jag haft liksom skruvats ner ännu mer och gjort mig orolig. För att något ska ha hänt igen, att något ska vara fel.
Men vi har en doppler hemma som vi skaffade när jag väntade Buse, och den har varit räddaren. När oron varit för stor och jag har varit övertygad om att nähä, nu är det något så har vi kunnat lyssna på hjärtslagens lokomotiv där inne och andas ut. Så jag vet att allt är okej där inne, hjärtat slår. Det är en lifesaver.
Om jag växer? Svårt att säga. Men jag tror det.
Nu är ju fostret ganska så stort egentligen, och då och då känner jag fladder som ännu är för otydliga för att säga att det är någon där inne som vill mig något. Men fladdret finns, buffandet. Inte varje dag, men då och då. Flyktigt och aldrig på beställning. Som med Buse har jag moderkakan (usch, det ordet alltså) i framvägg så den dämpar effektivt och gör det svårt att avgöra.
Och jag vill tack och lov fortfarande mest äta lätt, lugn mat. Som mina älskade knäckebröd med stinkosten, eller laktosfri yoghurt med tranbär, honung och banan. Jag åt vanlig först men hade en sån djävulsk halsbränna att mamma tipsade om laktosfri – och det funkade faktiskt! Med Buse vräkte jag ju i mig pasta och kebabrulle och chips och allt som var långt ifrån knäckebröd så de här är ett mycket välkommet inslag kan jag säga. Sist gick jag ju upp 35 kilo och blev Tommy Körberg. Kunde vi undvika det den här gången vore jag glad. Det var lite bökigt.
Nästa vecka är det ett litet UL hos min gyn (som fortfarande lagt dom med tre, fyra veckors mellanrum så att jag inte ska behöva vara orolig) och i december är det dags för rutinultraljudet. Och precis som förra gången kommer vi att vilja veta kön. Vi kan inte hålla oss, varken mannen eller jag, för att veta såna saker. Även om mannen redan tror att han vet vad det är efter förra gången vi var på UL.
Men iallafall.
Nu börjar vecka 16! 4 månader, alltså. Det går undan nu.
∞
Den tokmysiga koftan har jag hittat här, tröjan är en gammal luxe copenhagen och jeansen mammajeans från h&m.
Underbart!! Ni verkar verkligen vara fantastiska föräldrar o Buse kommer bli en ljuvlig storebror!!
Kram Lisa S
När vi gick på rutin UL i vecka 18 ville vi också ta reda på könet. Men ungen vägrade sära på benen så vi fick snopet gå därifrån igen. Och könet remains a secret! =)
Woohoo v16. Det är inte illa pinkat! 🙂
Så härlig bild! Nu i vecka 19 här hos oss o idag blir det rådgivningsbesök. Har fått låna en doppler av en vän men märkte igår då jag inte hittade hjärtljuden på en låång stund att jag bara blev oroligare av den – så tror att vännen får den tillbaka. Snart borde jag ju börja känna lite mera rörelser än de små fladdren hittills så tror inte jag kommer att sakna den 🙂 Hittills har jag gått upp ynka ett kg men det lär inte ska vara nån fara i alla fall 🙂 Välkommen in på min blogg om du känner för att följa en blivande mammas resa (och tycker det är intressant att jämföra Sveriges o Finlands ”system” angående graviditet.) Kramar!
Den där oron tyckte jag var väldigt jobbig, kunde inte riktigt njuta, tyvärr. Kommer ihåg att jag längtade efter tills bebisen skulle komma till det där stadiet då den kunde klara sig i fall den skulle födas för tidigt, då kunde jag andas ut lite minns jag. Men allt gick ju bra! 7 år och 4 år i dag, vilka skatter….
alltså den där oron måste vara hjärtslitande just pga tidigare händelser. Själv var jag konstant orolig för att Alfred skulle födas med några sjukdomar.
Jag gissar på att ni väntar en flicka eftersom du mår helt annorlunda än vad du gjorde med Busen.
Kram på dig
HELT FANTASTISKT! Precis som alltid när jag får reda på att någon är gravid så känner jag mig alldeles varm inombords och ögonen fuktas av lyckotårar! Jag önskar dig och resten av familjen ALL LYCKA!
Söta du.
Man ser faktiskt oron i dina ögon idag.
O det är ju klart att du är det.
Jag har inga kloka ord att ge dig på vägen. Jag har ett barn och kan inte få fler.
Jag vet inte hur det känns och kan inte föreställa mig det.
Jag önskar bara av hela mitt hjärta att du snart känner dig lugnare.
Du är så vacker med din mage och det lilla hjärtat slår där inne.
När vi var i Sth förra helgen var vi på Naturhistoriska och där har de ju avbilder av ett fosters utveckling i magen.
Det är verkligen ett mirakel när det sker!
Va rädd om dig och ha en fin måndag!
Kram Anna
Du är så fin Emma, strålar verkligen lite extra om dig nu! Även fast att det är en helt underbar upplevesle att få äran att vara gravid så är den där oron stundtals fruktansvärd. Jag kände ofta precis som du, kände mig precis som vanligt och då blev jag så nojig. Istället för att njuta och vara lycklig över att jag mådde bra. Jag minns så väl en gång när jag ringde till min barnmorska och uttrycke min oro( hände ett antal gånger om man säger så) och då sa hon bara:
-Lugna ner dig och välkommen till mammalivet. From dag ett som gravid börjar nu en konstant oro. Resten av ditt liv.
Visst, det är sant men jag tycker ändå att det var lite hårt sagt:) Jag blev ju inte direkt mindre orolig då.
Va rädd om dig. Hoppas att du får njuta av magen och graviteten.
Kram Kristin
http://onlyfemale.se
Å vad härligt! Jag hoppas allt kommer gå toppen!
Kram Helén
Vill bara säga att jag är så himla glad för din (er!) skull och jag håller tummarna att allt ska gå vägen. Brukar inte engagera mig så mycket i de bloggar jag följer men varje gång jag går in på din blogg så blir jag så glad och varm inombords för den glädje som du utstrålar (även om oron såklart måste vara fruktansvärd på många sätt). Jag vill bara ge dig en styrkekram och jag hoppas av hela mitt hjärta att allt går bra med ert andra lilla mirakel!
Ja nu går det faktiskt undan – tänk, sanrt har hälften av tiden passerat. Så himla coolt! Allt kommer att gå bra darling <3
Jag vet inte om du tror att det hjälper men jag ber lite för dig, du för mig okända men fantastiska kvinna. Allt gott till dig och de dina.
”Allt blir bra till slut och blir det inte bra så är det inte slut än”.
Känner igen dina tankar.Men ett lugnande är att det ju faktiskt blir så~ att allt lugnar sig,att man helt plötsligt knappt känner sig gravid tills det tydliga buffandet börjar (med nr 2 började det i v 19 för mig) ta en lugn dag i taget <3 o måste säga att du ser strålande. Spännande att ta reda på könet! Jag höll mig båda ggr men känslan va så stark att jag ändå visste o självklart stämde det . Dock med facit på hand (någon skrev tös iomed att du kände dig annorlunda) det stämmer inte alltid. Blev rund o stor med nr 2 o mådde super bra! Medans med nr 1 kräktes jag till v 20.Båda underbara gossar <3
Hej Emma,
har ni kört temperaturmätning och ovulationstest för att du blev gravid? Det är ibland inte så enkelt att man blir direkt gravid….:-(
kram från en tjej som längtar mycket efter mamalivet…
Nej inget sånt, men det tog väldigt lång tid. Jag skulle precis kolla hormoner etc när vi blev gravida med det som blev ett MA. Men att kolla temp och hålla på med stickor stressar mig bara mer, det blir så ”kliniskt” på något vis.
Tror det kommer gå strålande även om jag förstår oron som finns där.
Härligt att kunna kontrollera själv..toppengrej ju!
Kram på dig!
Hej Emma! Jag undrar vilken doppler du har? (vet inte vilken jag ska köpa av de som finns på marknaden!) Från vilken vecka kunde du höra hjärtljuden?
Jag är själv i v.14 nu och är orolig jag med. Vill så gärna ha bekräftelse på att allt är bra där inne!
Styrkekramar från mig
Jag har en som heter Angel Sounds tror jag, och den är från vecka 14. Ibland får man leta ett tag, ibland hör man på en gång – beror på hur den ligger för dagen 🙂
så fin du är och så bra det kommer bli när ni äntligen blir fyra ❤️❤️❤️
Åh, så underbart att ha den möjligheten hemma när man är orolig <3 Och du, Tommy Körberg är rätt mysig 😉
Känner igen din oro! Vi hade fasligt svårt att få till en unge (tog fem år innan det gick) så det blev så fasligt kärt det lilla där inne. Kram till dig och bebbemagen! Jag är så glad för er skull!!!