Att vara utsläppt.

Titta!

Ett alldeles soligt Ystad, ännu en såndär strålande vårdag. Det var lördag och efter att ha debaterat med mig själv huruvida jag skulle eller inte skulle fixa naglarna kom jag fram till att jag skulle – mitt gellack var halvägs utväxt och började fastna i saker, jag är inte sjuk och på salonger har de ju munskydd i vilket fall samt måste ha kunder för att överleva, så jag bokade tid och begav mig in. Allra första tiden på morgonen tog jag, och staden var nästan övergiven i vanlig ordning.

Före och efter!

Jag hade ju filat ner kanten av gellacket och målat så gott jag kunde med nagellack, men GUD vad skönt det var att få naglarna kapade och nytt, fräscht lack på. Jag vill inte ha långa naglar, trivs inte i det, det är liksom inte praktiskt. Så nu fick jag dom kortade rejält och bör klara mig i 5 veckor till innan jag måste fundera ut en lösning en gång till.

När jag kom ut från salongen hade dock Ystad vaknat och folk flanerade på gatorna. Jag kände mig nästan folkskygg; har ju varit hemma konstant den senaste månaden – bara gått ut de få gånger jag kört till mitt kontor i stan, annars varit hemma och jobbat och varit hemma med barnen och varit hemma för … ja det mesta. Mat beställer vi och hämtar ut så några matbutiker besöker vi inte, och mina vänner och jag har bestämt att social distansiering är the way to go så vi pratar bara per mess eller i telefon, och våra äldre besöker vi såklart inte. Och inte förrän jag klev ut på gatan igen förstod jag hur längesen det var sen jag såg FOLK och blev alldeles chockad och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Så sjukt egentligen? Hur snabbt man vänjer sig vid situationer.

Men ja; naglar fixade iallafall. Och så har jag köpt ögonbrynsfärg för att försöka ge mig på att färga brynen hemma, det kan ju gå lite hur som helst känner jag men nåt måste man ju testa.

Man anpassar sig, så är det.