Att snart ha klänningväder.

Var tog solen vägen?

Vi hade nästan två, tre veckor med så varmt väder att det kändes som sommar och jag blev yr och rosévinslängtande och var tvungen att börja ta kvällspromenader för att göra av med all den där energin som ville att jag skulle sitta på en uteservering med vänner och vara vansinnigt sorglös och inte tänka ett dugg på social distansiering, två meters avstånd och kramförbud. Hemskt var det. Vädret gör ju sånt med oss människor; rent tokiga blir vi.

Men jag tog promenader på grusvägar istället, ringde Nelly och flåsade i luren, berättade att jag höll på att bli knäpp. Det går bra, sa hon, jag blir likadan.

Och så kunde vi träffas fast inte på riktigt, men iallafall genom en lur där vi båda på varsitt håll konstaterade att solen och ljumna kvällar gör trötta mammor omdömeslösa och tröstade oss med att det förr eller senare går över.

Det är ju skönt att det går över, sa vi.

Men ni kan känna det också va? Tokigheten?

Eller så är det bara vi som efter nästan två månader av att knappt ha sett en själ börjar tappa det. Som om vädret i sig har förmågan att göra det som var uthärdligt innan nästan ”måste ut och promenera”-outhärdligt nu.

Men så försvann ju solen igen. Tack och lov kanske? Och regnet har vräkt ner och trädgården har exploderat och köksbordet har blivit en arbetsplats full med papper, kalendrar och vardagsliv, och det har blivit lättare igen. Inga promenader krävs, ingen rastlöshet rör sig i magen, inget enastående behov av kramar från kvinnor behövs (även om det väl egentligen alltid behövs?) där deras hår doftar olja och kittlar en i näsan en sekund innan man släpper taget.

Fast jag vet ju att det blir sådär igen, snart, värme och sol och samma galna sprittande som väcker oss. Jag hamstrar sommarklänningar, funderar på midsommar, vill ha sand under tårna och fladdrande tyger och ett glas i handen som är så kallt att det blir imma på utsidan. Den här klänningen är en sån (från beccasinstore HÄR), och den får bäras inne nu på det där återhållsamma det här fixar vi-sättet men SEN! Sen.

Då ska vi vara ute, klänningen och jag, och inte behöva tänka. Alls.

I reklamsamarbete med @beccasinstore