Att ha det sötaste lilla fejs som finns.

Spöket.

Denna knäppa lilla fröken som nog är den mest udda hund jag haft? Ett skälvande litet stycke av kärlek och underdånighet som inte vill något annat än att vara nära, i ditt ansikte, och få värme och kärlek. Hon, som kom som ett nervvrak och skrek som om hon skulle dö när mannen försökte klappa henne de första veckorna, som nästan kröp på gräsmattan av rädsla för demoner som bara fanns i hennes huvud. Nu är hon starkare, mer kavat, inte alls sådär neurotisk och krypande. Men underdånigheten finns kvar, man får inte höja rösten – bara tala med mjuk och uppmuntrande stämma om man är en främmande, visa med hela kroppen att det inte är någon fara. Hon tycker fortfarande inte alls om män (jag undrar vad hon varit med om egentligen?) och vissa går helt okej men andra avskyr hon en livstid; vår granne i Småland hängde hon med tänderna i byxfållen på varenda gång han klev innanför grinden och det slutade hon aldrig med trots att han var där varje dag, år efter år. Medan Göran går finfint efter två besök, som om hon minns att honom tycker hon ju okej om ändå.

Annars älskar hon hårt och djupt, men bara oss. Och framförallt pojkarna; hon slår knut på sig av glädje när de kommer hem, studsar runt på bakbenen som en boll och krafsar med tassarna mot deras mage i iver att få säga hej. Mannen rullar hon ihop sig som en boll under hakan på när han ligger och försöker läsa allt om espressomaskiner eller handbromsar, och mig följer hon som en skugga – sover i mitt täcke på nätterna och får bäras ut på morgonen när hon inte alls vill gå upp.

Den äldsta i flocken, detta Spöke, men som en liten mjuk bebis i själen.

Hon kommer nog aldrig växa upp.