Att säga hipp hipp hurra till Leo idag!

Tänk; idag var det nio år sedan jag låg på förlossningen i Lund, gastade jag dööööör! och bloggade åt er i realtid. Nio år.

Och ut kom han. Leo. Denna ömtåliga men samtidigt så starka, denna fundersamma, mjuka människa som förundrar mig varje dag med sitt sinne för matematik och sina uppfinningar. Han som kan koda ihop saker jag själv inte har en aning om, som säger jag älskar dig utan förbehåll, som har växt sig så lång att han redan når mig till bröstet och som alltid, alltid stryker mig över armen och säger hur mår du mamma? när jag är förkyld eller sjuk.

Han har blivit en salig blandning av både mig och mannen och min mormor och min bror och andra i släkten; som har mannens analytiska pluggarskalle, min mormors matematikfärdigheter, min brors längd (verkar det som) och min lite fladdriga själ. Han som rymmer både en enorm social törst och ett behov av att vara själv, som är totalt orädd i nya situationer men samtidigt tar med sig allt i huvudet och vänder på det och funderar kring det tills han känner sig färdig. Han som är så himla lik mig själv i så många olika hänseenden att jag ibland känner det som om jag ser på mig själv utifrån.

Idag blir han nio år gammal, hur i hela friden det nu gick till, och ingenting har varit sig likt sen han kom. Han som gjorde mig till mamma har födelsedag idag.

Som han är älskad, detta barn <3