Vår helg i Småland, alltså.
Har inte hunnit sätta mig och gå igenom allt förrän nu, men har så mycket bilder och att få titta igenom dom såhär någon dag efter gör att jag liksom får uppleva det igen.
Kan ni förstå hur rogivande det där är? Vandra ner till en solvarm brygga med en luft som nästan står stilla, och sätta sig ner för att meta i två timmar medan kvällssolen värmer ansiktet och benen, vila fötterna under vattenytan och bara andas. Pojkarna njuter ju av det lika mycket som jag och har extra kul kvällar fisken nappar som galningar. Jag har sagt det innan; att se dom i samma miljö som jag själv växte upp i, göra samma saker som jag gjorde som barn, det är mäktigt på något vis? Som om arvet skickas vidare, eller cirkeln sluts. Nån slags konstig stolthet i det. De tycker om det jag tyckte om, vi hör ihop, de får uppleva, vi är samma.
Och är man inte ganska präglad av hur man växte upp? Växte man upp på landet dras man väl ofta tillbaka till land igen nån gång i livet, bodde man vid hav är man hemma vid kusten, levde man i staden gör pulsen en lugn och inte stressad. Och så vidare.
Men att se sina två pojkar, sida vid sida, i en strålande svensk sommarkväll vid en insjö – det gör något med mig.
Antar att det är hjärtat som sväller lite extra,
eviga sommerlovet och så sant vad du beskriver. Fortsatt trevlig semester önskar jag er☀️
Det är just det jag vill att min pojke får uppleva, en svensk sommar. Till slut får han se det nu i juli, även om bara en vecka. Han får uppleva mannens barndom hela tiden i Frankrike men inte min. Men så har vi Finland också som han ska få se mer av. Det blir svårt när man har många barndoms minnen man vill dela med sig. 🤣🤣