Det sägs att det ska bli kallt.

Från att ha varit över arton grader här nere i Skåne ska det nu bli kyla och nattfrost och tid för vinterkläder. För mig är det välkommet; den stickade mössan hänger redo i hallen bredvid vinterjackan och raggsockorna har jag i vilket fall sportat i veckor redan. Jag är redo för kyla.

Här hemma är vi fortfarande lite efter-helgen-sega. Jag dricker té och funderar på vad man egentligen ska göra med sitt liv medan busen knaprar klossar och försöker härma Tant när hon skäller. Alldeles strax behöver jag lämna busen till farmor och farfar en liten stund och börja göra mig redo för ett möte strax utanför Lund, men än så länge håller jag kvar i den där tékoppen och mina raggsockor och undrar om man kanske inte borde ta och tapetsera hallen och måla kontoret nu i höst. Man blir ju aldrig klar med ett hus känns det som. Särskilt inte när man varit hemma alldeles för många dagar i tid för Oprah och sett alla härliga gör-det-själv-idéer och fått för sig att det där nog inte vore så klurigt att genomföra.

Men nu startar vi den här måndagen, skakar tröttheten ur håret och uträttar lite stordåd. Tycker jag.

 

 

Idag är jag trött. Helt osannolikt trött. Man är ju inte tjugo längre om vi säger så, och flygande och farande och skrattande tar liksom ut sin rätt – så nu ligger jag utslagen i soffan och väntar på Solsidan och äter favorit-i-repris och mumlar herrrreguuuud i en varm salukipäls med ena handen mot pannan.

Och det blir nog inte mer action än såhär ikväll, faktiskt. Chévre, rödbetor, salukipäls och Solsidan får helt enkelt avsluta den här veckan och göra mig redo för nästa.

Blir bra det också.

 

Okej, då ska jag alltså försöka sammanfatta ett dygns vistelse i Umeå. Phu.

Det har ju varit Umeå Fashion Week nu där uppe. Creative Lounge och Rapunzel of Sweden skulle ha en modevisning och då frågade Evelina och Ida om inte Petra och jag kunde komma upp och gå modevisning, mingla och sådär. Och det var ju klart vi kunde. Vi behövde ändå träffas allihop för att prata ihop oss och planera kommande superprojekt och annat som man alltid gör bäst live i vilket fall. Så glada över inbjudan åkte vi upp för att göra Umeå.

 

 

Först käkade vi lunch, sen åkte vi till Rapunzel och blev stylade. Jag fick clip ons och Dallashår i nästan exakt samma färg som mitt egna, och Petra provade en vrålsnygg svart peruk som hon såg livsfarlig ut i och som alla var överens att hon borde ha typ jämt. Till och med klippa sig så kanske. (Bilder finns på Instagram, har tyvärr ingen med den riktiga kameran).

 

 

 

Och sen åkte vi till butiken för att prova ut kläder inför modevisningen. Jag dör så mycket fint. Vill ha typ allt.

 

 

 

 

Sen blev det fest och modevisning och wau wau wau! Ja, där är vi allihop. Petra åt vänster sen jag i Dallashår och sen en himla massa vrålsnygga tjejer. Evelina som är vd för Creative står i mitten i den mönstrade blusen och Ida som har Rapunzel står längst till höger. Jag klampade runt på catwalken som en tramsig liten shetlandsponny men hade väldigt roligt, och jag fick krama bloggläsare och prata med en himla massa nya människor och bli sådär allmänt varm i själen.

 

 

Och så skrattade vi och skrattade och skrattade och träffade Big Steve och letade nattamat och hamnade i nån form av maskerad och mailade Peter Siepen och skrattade ännu mer.

 

 

Och tillslut checkade vi in på Winn med ömma fötter och musklerna trötta efter gapflabb och de hade skrivit små personliga lappar åt oss allihop på rummen vilket var fantastiskt och badrummet var typ lika stort som det vanliga rummet, och där slocknade jag som ett litet ljus efter en intensiv dag.

Och nu är jag hemma igen och alldeles sprängfull av tankar och idéer och framåtdriv. Det är något så fruktansvärt magiskt som sker bakom revbenen på mig när jag sitter mitt bland entreprenörer – det är som om hjärtat sväller i bröstet och huvudet blir snurrigt och jag blir så sabla stolt över alla dessa kvinnor som kommer ihop och skapar stordåd att det helt enkelt inte får plats. Och jag trivs i det där, växer, får storhetsvansinne och ska ta över världen, pratar för fort, viftar fram planer med händerna, säger men varför gör vi inte så att –

ja.

Men nu är jag iallafall hemma igen. Trött, soffvarm, ostmätt.

Och sprängfull av tankar.