träask/ilva, underbara doftljus i glas/reunionhome, glasburk/tine k, marrakechlykta/reunionhome

Veckan gick så fort. Gjorde den inte? Swisch bara, sen var den över.

Och här hemma sitter jag och ska få ihop programmet till bloggdagen i Helsingborg (15 september, save the date så länge) och i hallen hänger lite plagg som ska fotograferas till FOLK och mannens syster har trettioårskalas på lördag och Nelly fyller också år snart och hon förtjänar såklart världens bästa present och eftersom innehållet i tvättkorgarna mer eller mindre verkar föröka sig själv är det väl även dags för att låta maskinerna gå lite varma och –

ja. Ni fattar. Jag har att göra i helgen.

Men det är precis så jag vill ha det så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, och samtidigt passa på att njuta av den där känslan som på nåt sätt finns i hela kroppen när man inser att det är fredag.

Fredag!

Veckans bästa dag.

 

Det finns så mycket dåligt samvete i mammarollen. Eller snarare; det förväntas finnas det.

Som om all uns av mänsklighet automatiskt skulle försvinna från ens axlar den dagen man föder ett barn och ligger där yr och groggy och undrar vad tusan det egentligen var som hände.

Men det funkar ju inte så.

Man är fortfarande samma person med samma temperament och bagage och själ och personlighet. Man har samma rädslor kvar i livet, samma farhågor (man får bara några nya man inte ens tänkt på samma sekund som barnet hamnar på ens bröst) och man blir fortfarande berörd av samma saker. Allt det där som gör en till vem man är finns ju fortfarande kvar. Alltid. Hur skulle det kunna vara annorlunda?

Jag är inte världens bästa mamma. Jag är verkligen inte det. Men det är okej. För vet ni?

Jag gör så gott jag kan.

Jag är den bästa mamman jag kan vara för min son, och detta är jag trygg i. Jag är den bästa mamma jag kan vara med den jag är och de saker jag har med mig i livet och allt det där som gör mig till en person – till mig. Jag har saker jag kanske är bättre än andra på och saker jag är sämre än andra på för jag är mänsklig, men egentligen spelar det ingen roll. För jag kan hela tiden sträva efter att bli bättre som i allting annat, men som i allting annat måste jag också vara såpass snäll mot mig själv att jag vet när jag gör det bästa av min förmåga.

Min.

Inte grannens eller bästa kompisens eller den där vrålsnygga mamman på babysimmet som ser ut som hon joggat ut sitt barn. Utan min.

Och vara trygg i att det räcker.

kofta/day, byxor/noanoa, stövletter/alberto fermani, blus/day, halsband/icon

 

Det regnade när jag begav mig in till stan idag.
Stora, stressade droppar som målade landsvägen blyertsmörk och gjorde så att dammet inte virvlade bakom bussen vilket annat är ett av de säkraste tecknen på sommar enligt mig, och jag hukade under mitt paraply som jag fått av Tindy och konstaterade att jo jo, nu är det höst.

Det gick över. Kan vi säga.

Efter en timme i stan där jag druckit chai på soja och väntat på mitt möte så försvann alla moln och det blev krusig-i-håret-kvavt och jag svettades ymnigt i mina stövletter och fick kränga ner koftan i väskan för att inte dö av svallningar, och när det var dags att träffa de förutbestämda så var jag aningen varmsvettig och klibbig men glad ändå. Det var för övrigt ett mycket märkligt möte, där vi mest satt och konstaterade en massa saker utan att egentligen komma fram till nåt – nästan som om vi dansade. Avvaktande, försiktigt, lite mjukt för att inte trampa på några tår.

Ja. Märkligt. Men förmodligen hur bra som helst i slutändan.

 

 

För att skaka av mig känslan efter mötet gick jag en sväng inom Factory och hummade åt alla höstnyheter och fläktade mig med ett provrumsdraperi och pratade lite strunt. Det hjälpte. Och sen var det dags för Böddi för att trimma lugg och det hjälper alltid – han kom i linne och den-siste-mohikanen-tofs och kramade mig så mycket att det knakade igen, och sen fick jag höra roliga saker som hänt i hans liv vilket fick mig att applådera och säga gooooood! goooood for you! och studsa lite i stolen.

Och nu?

Nu är jag hemma och har städat och tvättar lakan och jagar saluki med dammsugaren
och funderar på om detta inte är en kväll för ett bad, den här också.