Igår hade vi ju sista kvällen på Gotland och spenderade den inne i Visby på världens mysigaste ställe; Vinäger. Där satt vi i någon timme och smuttade vin och åt efterrätter och pratade medan molnen gav vika och kvällssolen sprack fram över staden.

Och vad finns det mer att säga? Det är kvällar som den där som ligger kvar i magen i veckor och som man kan leva på i vad som känns som hur länge som helst; när man sitter vuxna och barn huller om buller runt låga bord och delar bebispussar och gör knasiga poseringar och skrattar åt det faktum att Ante säger ”Ja tack” på Mumindalenfinska efter varje gång han tagit en bild på oss tre.

Igår morse, när nästan bara vi var vakna, begav vi oss ut i ett mulet Visby och häpnades igen över hur enastående vackert här är, som om man befann sig i en medeltidsfilm eller som om all den där mystiken det alltid skrivs om sipprar upp mellan kullerstenarna och tar en i besittning. Man vill bo här, eller snarare; man vill verka här. Dreja keramik, kisa mot det blågråa och ha några får.

tunika/johnny was, jeansleggings/serious sally, skor/minnetonka, kofta/snorgammal från bikbok

Vi gick en sväng längs havet där vinden tog i med full styrka, vi gick ner till hamnen och åt en stor bägare glass trots att jag redan innan huttrade lite i mannens jacka, vi pekade på båtar åt Silkesapan och gick på gungande bryggor och såg fram emot att klockan skulle bli lunch så att Petra och H skulle ta sig in till stan och så vi allihop kunde hitta nånstans att äta.

Och tillslut kom dom in och vi hittade ett ställe med murgröna längs väggarna och där sofforna var breda nog åt en buse att krypa i – men det får vi ta i nästa inlägg, för nu är här sol och jag har bara ben och längtar efter en uteservering och kanelbullar.

 

Det är inte lätt att träffa vänner i vuxen ålder. Det tycker iallafall inte jag. Man är svårare nu, lite mer hämmad, ringer inte bara på hos nån man sett på gatan och tror sig tycka om och frågar om de vill leka. Man vet mer nu, har lärt sig, kanske blivit lite bränd. Man kan ord som distans och trevligt och håller gärna en armlägds avstånd, och det är lättare att beundra i smyg än att rakt ut säga jag tror jag tycker om dig så fasligt mycket och när du skrattar skrattar jag också bara för att, och jag tror att du kan tycka om mig också eller jag hoppas det – ska vi testa?.

På engelska säger man ju to make friends – att skapa vänner – och det finns för mig inget bättre ord för det än just skapa; vänskapen finns ju inte bara där av sig själv (men samtidigt gör den det) och det är just den där motsägelsen som är så fantastisk. Och det att man skapar fram en vänskap sprungen ur beundran nånstans över glas och tallrikar med pavlova och prat om såna som en gång varit nära men nu fått flytta ut, ur hjärtat, och hur nära man plötsligt kan komma – trots att man nu är vuxna och inte sommarlovsflätade småflickor som hittat varandra och vägrar släppa. Och för varje gång vi ses skapas det lite till, ovanpå det andra redan skapade, som ännu en våning på ett hus.

Men nu har jag gjort det. Hittat vänner, fått vänner, skapat vänner – jag har suttit över pavlova och skrattat så det värkt i revbenen, jag har varit tramsig och stor i rörelserna och modig och sagt på alla sätt utom just det mest oförstört raka att jag tror jag tycker om dig så fasligt mycket och när du skrattar skrattar jag också bara för att, och jag tror att du kan tycka om mig också eller jag hoppas det och det är en kärlek på något sätt, förstår ni? En slags förälskelse.

Ja.

Det är en förälskelse, det är det. På precis samma sätt det var på den tiden man hade skrapade knän och doftade sadeltvål och häst och sträckte sig efter sin solfräknade bästa vän – eftersom man ville röra vid henne och eftersom man ännu inte hade glömt bort hur man håller någon, som inte var en man, i handen.

Gårdagen började med att vi mötte upp Ante och Malena på hotellet (åååh hotellet – ni ska få se bilder sen!) bara strax efter att vi kommit med färjan. Jag var fortfarande båtgungig i fötterna och lite resedammig men det gjorde absolut ingenting – för vi var på Gotland och vi träffades igen och alldeles strax skulle vi få spendera kvällen hemma hos Petras föräldrar på ett ställe så vackert att man inte kunde tro att det var sant. Men iallafall. Taxin kom, och den trettio minuter långa bilfärden var full av skratt tack vare en stockholmsk taxichaufför som talade sig varm om Gotland och som stannade på vägen för att visa oss de här:

Alpackor! Där vinglade vi alltså runt i klackar och skrattade så vi tjöt åt uppsynen på dessa fantastiska djur medan taxichaffisen samspråkade med ägaren (som även hade ett hundpensionat) och luften doftade hö och hund. Tillslut packade vi dock in oss i bilen igen och fortsatte att åka, men det var nog ungefär här som jag kunde konstatera att jag hade på tok för lite alpackor i mitt liv och att det vore en fasligt bra idé att flytta till Gotland och skaffa mig ett kalkstenshus (du hade rätt) och inte göra så mycket mer än att fotografera och andas och inreda rum med olika toner av hav.

Och sen kom vi fram till vad som måste vara ett av de vackraste platser jag sett – och där började midsommar på riktigt med uppdukat bord i en minilada, mängder med mat, visor, mjuka armbågar mot varann vid bordet och den där känslan i magen som bara gör en varm och lugn och skrattbubblande.

Och det var sill med pepparrot och det var tomatpajer och det var vuxna och barn och frostade flaskor och ett ljus från himlen så blågrått att nästan var tvungen att kisa, och vi åt så mycket att det var svårt att sitta still och det fanns ingenstans jag hellre ville vara en midsommar än just där –

vid ett långbord bland såna man mer än tycker om, ett stenkast från ett duvgrått hav och med en skymning väntande runt hörnet.

Jag kunde inte bett om en bättre midsommar. Alls. Och jag har hur många bilder som helst att visa, men jag får ta och dela upp det hela lite så att det inte blir några mastodontinlägg. Och varför då inte starta med bilder på det mest ytliga?

Carrie dress/provrummet, skor/friis (gamla)

Busen hade ju kräkts ner min ursprungliga klänning. Tack och lov var jag förutseende och hade en back up i väskan (en aningen för stor sådan, men mannen fick offra ett skärp) och den kändes alldeles lagom midsommaraktig så den fick det bli. Sen ett par klackar, en kofta för vinden och ett Lotta-halsband jag lånat med mig och nog kommer ha svårt att släppa och så var jag redo för midsommarafton på Gotland.

Som några timmar senare såg ut såhär:

Men det tar vi sen, för nu väntar Visby på min kamera och det hörs att staden börjar vakna.