Medan mannen tittar på TV med ena ögat och jag filar på en ny bloggdesign (det är ju vår och sommar nu – då måste man ju ha en ny design) äter vi ost och hummar åt varann och konstaterar att detta är vår torsdag, litegrann, och att veckorna känns så mycket kortare när vi gör så att han är ledig med oss på onsdagar.
(Vi har ingen ritning på bänken, den vart liksom improviserad, men jag ska försöka fotografera den lite bättre snart så ni kan se hur den är gjord).
Ikväll gör vi inte så mycket mer än det här; ost och hummande och kanske en film tillsammans sen när solen gått ner och Silkesapan somnat och kvällen är bara vår igen. Det behövs ju inte mer. Bara man har ost har man det mesta.
Vilken fantastisk vårdag det har varit!
Vi har varit ute mest hela tiden och rotat fram gamla vackra terrakottakrukor jag vet har legat gömda i garaget och ätit glass och tvättat lakan och låtit dom torka ute så att lavendeldoften spridit sig för vinden och lakanen blivit sådär sträva ni vet, som nymanglade bäddset i mormors garderob; hoprullade i prydliga högar.
Visst har det varit lite kallt i vinden – men ändå. Man kan vara ute.
Vi är bara veckor ifrån sommaren.
Nu är den snart färdig; bänken som Scout Valiant stegade ut och snajdade ihop igår av en hög gamla brädor som ändå skulle till återvinningen. Vilken, grej liksom. Jag fick den precis i den längd och höjd jag ville för noll pengar och man kan till och med sitta på den (om jag hade snickrat så hade den möjligtvis sett tjusig ut men men hade absolut inte kunnat använda den till någonting överhuvudtaget). Så nu ska den torka och sen upp på terrassen som tar mer och mer form varje dag.
Och den här måste upp också! En ljuvlig, linnefärgad hängmatta vi fick i bröllopspresent av mannens syster och som har fått bo i garaget i avvaktan på att terrassen skulle bli färdig eller att två stora träd skulle växa upp i trädgården – vilket som nu kom först.
Fasiken alltså. Jag blir så larvigt upplivad av att ha ett tomt utrymme att få jobba med; att få göra nytt. Jag går runt här hemma och myser och surfar vackra saker och vill säga sånt som Ernst brukar säga, som att det hummar som en liten humla i mitt bröst.
Jag kan inte hjälpa det. Jag gillar måndagar nu för tiden. De är liksom en slags föraning om att en ny vecka kommer och därigenom också nya saker som händer. Jag älskar det där – att ha något att se fram emot nästan varje vecka, om än så små saker.
Den här veckan kommer mest bestå av sexmånaderskontroll för Silkesapan, terrasspill, planering och en baluns på torsdag nästa torsdag onsdag (kalender var det, ja). Eller baluns och baluns, det är Kiviks Musteri som bjuder in till föredrag och tapas och ciderprovning. Jag tar med mig Nelly (såklart, hon behöver rastas lite) och sen vet jag att även Emma kommer dit (mitt ovärderliga skatteverket-geni) och jag hoppas på att få se fler som det var alldeles för längesen jag kramade om. (Och så tror jag att jag har nån näringslivsgrej bokad också. Nåt möte? Måste skaffa kalender).
Men här börjar vi med frukost och ett sista lager färg på den vansinnigt snygga bänken Byggare Bob snickrade ihop här hemma igår. Och sol! Vi har sol idag.
Egentligen ska man väl stanna där, det finns inte så många ord som säger mer än just dom, men det är sådär med ord och med människor man älskat som inte längre finns kvar – man vill ofta ge dom fler, alla man har, en hel himmel med meningar på vägen. Även om han nog redan är framme. Jag tror ni förstår vad jag menar.
Ni har redan läst om honom; en oboyfärgad, ketchupdoftande artonåring – min första kärlek första! och han är en lika stor del av mina unga minnen som ridlägerdofter är, eller mormors sammetssoffa eller smaken av ouzo från nån annans tunga mot min under bar himmel i nån Smålandsskog jag aldrig kunnat namnet på. Han var den första, den där starkaste hjärtskärande, den som fick mig att dumpa en smal anarkist på det mest likgiltiga sätt bara för att han väntade på mig under en gatlykta utanför Vattentornet en natt i april när luften doftade gräs och jag hutterfrös i vita jeans och magtröja.
Det var sexton år sen. Mer? Kanske mer. Men ungefär. Sexton år sen.
Jag har tänkt på honom i perioder såklart, sådär som man alltid gör med de där man aldrig fick göra färdigt – när jag varit ensam och letande genom åren har jag undrat. Mest hur han mår, hur det gick. Om han blev fast där bland LVU och bråk med polisen eller om han kom iväg och kom ifrån och blev någon annan; nån med nytvättade lakan i sängen och frukosttidning och pickup (aldrig något annat – för mig har han alltid blivit en sån som kört pickup och arbetat med händerna och blivit matt, matt rostbrun i solen). Jag hörde nån gång, för kanske sju år sen, att han hade barn och hade blivit vuxen och samlat ihop sig. Sen inget mer. Tills idag.
Det var Marre som berättade, hon jag var fastväxt med när jag var femton, hon som var en del av det starkaste jag hade – vi var tre; Marre och Emma och jag – och jag älskade henne så intensivt som man bara kan älska när man är femton och sover på varandras golv på uppblåsta luftmadrasser och delar hemligheter och färgar varandras hår. Nu har hon blivit en sån man har på Facebook och tittar in till för att gå igenom alla hennes bilder på leende barn och grillaftnar och äldre ansikten för att se om det finns någonting kvar av den där stråtunna flickan som alltid bar Dr Martens och hade en lösgodispåse (en såndär vit ni vet med färgade cirklar på) i handen, och som nog egentligen känner en bättre än någon annan och som man aldrig riktigt minns varför man inte längre vet något om.
Hursomhelst. Hon berättade.
Han gick bort för något år sen. Min brunögda, slagskämpen, han som bar kvällsregnsfuktiga luvtröjor och hade vita ärr på händerna, som luffarschacks-streck, och som en gång plockade mig påskliljor från parken som förlåt. Någon form av bilolycka och sjukhuskämpande och sen – inte mer. Och med ens blev det så:
