Att vara onsdagsglad.

Livet

Och så blev det onsdag och jag ska fortsätta lite smått med min uttjatade terrass, balkonglådor ska upp och sen är det mest lull-lull – det är de där små sakerna som är roligast i vilket fall tycker jag. Som en snirklig flaska lemonad (finns på ICA Maxi, så vansinnigt vackra) och ljus och kuddar och lyktor. Framförallt lyktor! Jag tror att jag har snubblat över en okänd guldgruva med just lyktor, ska dit idag och kolla och om det är så bra som jag tror det är ska ni få adressen.

Och så fortsätter jag på den nya bloggdesignen – jag har fått en nytändning för bloggande tack vare alla tankar om vad jag vill och inte vill göra och det känns riktigt bra nu; med microlänkar och en liten fågelsymbol för rabatter och förhoppningen om att det ska passa alla. Och så händer det ju mycket nu, vansinnigt mycket, sånt ni kommer få följa med på såklart men även vissa saker som händer som är fantastiskt bra för min egen karriärsutveckling och jag är så tacksam över att jag får så mycket möjligheter och att jag har valt en väg som jag kan stå för, och som framförallt är lika mycket hjärta som business.

Flummigt? Ja, okej. Men klockan är tidigt och jag har drömt om zombies och vansinnigt roliga mail väntade i inboxen när jag vaknade.

Då är det okej med flummigt.

Att vara sin mammas pojke.

Silkesapan

Vår son är väldigt lik sin pappa. Visst är det så. Han har sin pappas färger, huvudform, virvel och ögonfransar. Och lår! Sin pappas tyngdlyftarlår har han också. Visst har han lite av mig; som näsan och läpparna och den där fusk-skrattgropen som sitter mellan näsvingen och mungipan och bara syns i vissa ljus (när jag var ung var jag arg för att den liksom inte gjordes ordentligt när den ändå gjordes). Men absolut. Han har mest av pappa.

Fast!

När saker och ting inte går fort nog, som att ta sig fram på mage eller få tag i pappas glasögon, då ser han ut såhär:

Och då vet jag. Det är mammas pojke det där.
Oja.

Att ha snubblat över nåt fantastiskt.

Shoppi Shoppi


Bild tagen hos Apotekarns.

Alltså. Det här är för bra för att inte dela med sig av. När jag satt och toksurfade efter olivträd (man måste ju ha träd på sin terrass, såklart, älskar olivträd) hittade jag den här sidan. Nån snubbe i lilla Tomelilla som är världens palmsultan, liksom. Och! Ser ni?

Just nu! Olivträd 170 cm – 350 kr.

Trehundrafemtio spänn?! Och inget fattigt olivträd heller; 170 centimeter! Det är ju större än vad jag är! Herregud. Jag vill inte ens tänka på vad man har saftat ut för olivträd på Plantagen de senaste åren, och så sitter det nån snubbe i Tomelilla och skickar inte bara citronträd för schysst pris utan OLIVTRÄD för trehundrafemtio spänn. (Skickas med postpaket – hur tusan går det till? Mular man ner ett hundrasjuttiocentimersträd i en kartong då? Spännande).

Jag vill ha fem! Tio. Till hela huset vill jag ha.

Terrassen är räddad.

Att vara redo för värme.

Livet


Rayban Aviator med guldram & grönt glas, storlek 58 på glasen. Köpta på 24optics, finns överallt.

Jag tycker så vansinnigt synd om er som fått snö igen. Jisses. Hade det börjat snöa här hade jag börjat grina, tror jag. Nu är man ju liksom inställd på vår och värme och utsikten att snart kunna ha gräs under fotsulorna och kvällar på terrassen och att kunna sitta ute och grilla utan att grillen lyfter och blåser bort. Och att plantera! Sånt man inte har en aning om vad det är och som man glömmer bort vart man har stoppat.

Och så måste jag, igen, tacka för att jag har världens bästa läsare. Ni fattar mig. Tack för alla fina mail, för att ni svarar på de frågor jag har ibland och slänger ut på fejjan, för alla fina presenter ni skickar (som den här fina ringen som Linda gjort – jisses) och för att ni garvar åt mina Volvo-videos istället för att slå mig med öppen handflata i bakhuvudet och säga åt mig att gå och kamma mig.

Ni gör det roligt att vara jag. Fantastiskt roligt.

Nu – babybad!

Att ha morgonstund.

Livet

Vi har morgon här hemma; jag äter tjock vaniljyoghurt (den på burk med en gubbe på – fantastisk!) med tranbär och Silkesapan äter Lamaze-pandan och chillar lite. Han har upptäckt sitt huvud nu förresten! Med jämna mellanrum sträcker han upp handen och kliar sig själv mitt på huvudet, som om han hade nåt fasligt invecklat att tänka på. Varje gång han gör det är han så söt att jag kan dö.

Jobbade sent med den nya bloggdesignen igår (den kommer bli smashing) och när jag tillslut somnade drömde jag om typsnitt och kaniner och nya bloggar, men på ett skönt sätt – jag älskar att sova sådär ”nästan-vaket” att man hela tiden är medveten om vad man drömmer och samtidigt njuter av att vila kroppen. Vet ni vad jag menar? Underbart, tycker jag.

Idag är det babybad, terrass-pills-surfande (jag är helt inställd på att försöka göra min medelhavsterrass så billigt som möjligt, tycker jag har lyckats bra hittills) och förhoppningsvis lite vårsolsnjutande som står på agendan.

Fredag idag ju! Nästan, iallafall.

Glöm inte tävlingen! Den stickade pläden verkar poppis.