Alltså, tjejer…
Jag tror att jag är en smula död nu.
Fy helvete vad jobbigt det var!
In kommer jag och Svåra Lena och är de enda av totalt fyra personer som ska skaka rumpa ihop med hjälp av en a) supergullig tjej som så att säga ”har rytmen i blodet” och b) en påpälsad man från Senegal som har ett av de vitaste leenden jag sett och som daskar sin trumma med stor iver.
Hur det gick? Åt helvete.
Jag fick blodsmak i munnen redan under uppvärmningen. Alltså seriöst. Jag är inte i bra form. Senegal-mannen flinade så stort under hela passet att jag är hundra på att hans stamdans som vi tydligen försökte oss på inte alls var en riktig stamdans utan modifierad och att vi egentligen dansade ”din syster är en svettig get” och andra obsceniteter. Den söta passledartjejen berättade att det minsann var bra för skelettet att stampa, varpå jag säger skit i skelettet, vi är här för att bli tighta vilket faller helt platt hos alla förutom Svåra Lena – men jag är duktig och stampar på så kraftigt att jag numera sportar en saftig blåsa på vänster stortå. (Det är den jag visar i bild för övrigt. Jag gör inte den posen för att demonstrera hur oerhört vig jag är.)
Ja, vad säger man?
Hysteriskt roligt var det. Hysteriskt. Men jag är knappast en kvinna man tar med hem och visar stammen i Mombasa, det får vi nog konstatera. Och jag är på tok för svensk för att må riktigt bra av att i slutet av passet stå i en ring och leda frigörande dans – det kan ha varit det mest obekväma jag gjort sen skrattyogan jag gick på 2001. Och jag måste lära mig att alla inte tycker att jag är rolig, och att jag nog inte ska säga till den trevliga femtioåriga damen som försynt berättade att hon gick hos sjukgymnast att honom skulle jag nog få besöka imorgon. Sånt skojar man tydligen inte om när man står barfota i ett illa ventilerat bygge på en åker. Såklart.
Men förutom det? Ja. Det här gör vi om nästa vecka, tycker jag.
Snart har jag min egna youtube-video.
