Att stänga dörren om sig.

Livet

Nu har jag äntligen kommit hem och stängt dörren efter mig och kan pusta ut. Så nu ska jag göra det här ett litet tag:

Vattna mina blommor. Torka av fönsterkarmarna tills alla vinterledsna löv försvunnit. Äta apelsiner. Tända doftljus. Tillverka ytterligare en bit händer eller fötter. Läsa er. Gäspa.

Business as usual, alltså.

Att ha sömn kvar i kroppen.

Livet

Jag har inte vaknat idag. Sen i morse har jag gått omkring med sömn kvar i kroppen och med trött-tunga ögon och gäspningar dolt i håret trots att jag sovit fantastiskt gott inatt på min värmemadrass och med Tant som en mjuk kringla mot magen. Jag har helt enkelt inte klivit upp ur sängen ännu, mentalt ligger jag fortfarande kvar där och sträcker på fötterna under täcket och tvinnar fingrarna om salukiöron och lyssnar på hur blåsten kastar sig mot husgaveln.

Och det är svårt att vara nypreggo när man är på resande fot och inte kan berätta det för någon. Jag åt en stadig frukost i morse och en smoothie och några bitar choklad vid tio – ändå var jag så hungrig att fingrarna skakade när det var dags för lunch två timmar senare. Alla tittade mycket imponerat på mig när jag med darrande bestick satte i mig en älgstek och två nävar ungsbakad potatis med tigersås under kortare tid än en sprinter tar ett trettiometerslopp, men jag fick bara vifta lite med handen och säga jag är en hungrig kvinna, förstår ni och försöka styra in samtalet på något annat. Och X2000 är inte optimalt, det kan jag säga. Det kränker och skakar och folk luktar så vansinnigt mycket att jag sitter med näsan tryckt mot rutan och andas genom en halsduk för att mannen framför mig luktar mintschampoo och banan.

Och nu har jag haft ett samtal med den gamle greyhoundens pappa och vi får se. Det kom fram lite mer information som jag måste ha med i beräkningarna och vi får helt enkelt börja så att han får komma hem och bo hos oss en helg när Tooka slutat löpa så får vi se vad han tycker om en sned skånelänga, två salukiprimadonnor och två nya ägare som pratar bebisspråk och matar honom med frukostskorpor. Det blir kanske bra. Vi får se.

Att blåsa bort.

Livet

Hur länge ska stormen stanna kvar? Inatt var det som om huset låg på bottnen av en flod; vi var omslutna av samma ljud man hör under ovädersvatten och med fingrarna snurrade om varann låg vi på rygg och lyssnade och undrade stillsamt om taket skulle vara kvar när vi vaknade.

I morse när jag klev upp extra tidigt för att hinna med tåget till Linköping var taket kvar men huset iskallt på det där sättet 1800-talshus lätt blir när det är halv orkan ute, och jag kämpade med taxidörren i vinden innan jag tillslut kunde sjunka ner på sätet bredvid en en taxichaufför med sjungande brytning och de längsta näshår jag sett.

– Du bor här? frågade han och tittade skeptiskt ut över åkrarna.
Ja, här bor jag, erkände jag och trixade för att få på säkerhetsbältet.
– Mmmmm… Här är ju vackert på sommaren, men på vintern?! Fiii helvete!
– Ja, jo, lite så,
höll jag med.
Han smackade deltagande och klappade mig på axeln innan han la i backen och började manövrera på grusvägen.
– Vi kan svänga där? frågade han och pekade på MF´s gräsmatta, och det hade ju varit en höjdare.

Men nu sitter jag här på X2000 igen och gäspar i armvecket och försöker förbereda mig på en dag av möten och funderar på om människor som har tre hundar och en bebis kan anses vara vettiga.

Att vara sugen.

Livet

På flickornas förra dagis fanns en ponnystor, blyertsgrå greyhoundhane med silverstänk i skägget och trötta leder. Tant älskade honom – de delade bås och varje gång han hade hunnit komma innan henne och stod där och väntade så ålade hon sig fram längs golvet och lät som en ko av lycka. Och han; han bara stod där med stora runda ögon och lät henne fjanta sig och tog emot de strykningarna över huvudet man hann med att ge honom.

Jag började också fatta tycke för den där pensionären; mest för att Tant var så uppenbart förtjust och jag älskar att se dom glada – men också för att han hade något värdigt och väldigt snällt i sig som lyste igenom de låga svansviftningarna och de tålmodiga hälsningarna, och jag sa till hon som hade dagiset att om hans husse och matte någonsin skulle fundera på att göra sig av med honom så skulle de ringa mig. Och idag gjorde dom det.

Så nu sitter jag här och är så vansinnigt förbaskat sugen på att plocka in en äldre herre i mitt hem och ge honom en fin livstid på det han har kvar. Ge honom plats i soffan för sina trötta leder och låta honom sova i Carpe Diem och framförallt få se hur Tant skulle bli till sig över att få ha honom nära. En vinthund mer eller mindre gör egentligen ingen skillnad. Nu är det ju bara så att han är en ponnystor vinthund som jag inte riktigt vet hur jag skulle få plats med i kombin, och jag är en nygravid kvinna. Timingen är inte perfekt.

Men samtidigt. Han är en gammal belevad herre med ont här och där. Och jag har 140 kvadratmeter villa och mer fårskinn i soffan än vi själva kan täcka. Och vi kanske är lite tokiga människor som har för många hundar och sover sked med salukis men om det är något vi kan så är det att älska våra djur och är det något man behöver när man är gammal så är det väl just det. Kärlek.

Även om man är en gammal greyhound.

Rekommenderade inlägg

Att utföra en kärleksattack.

Livet



Det är något med doften och värmen i en salukikropp som gör mig alldeles yr och fjärilsfladdrande. Jag får helt enkelt inte nog. Och ibland blir det kärleksattack! och jag lägger mig över dom och snosar i pälsen och stoppar in fingrarna under deras öron och pratar kärlekstrams tills Tooka får nog och går.

Salukiattack. Måste upplevas.