Att spendera en lunch.

Livet

Är omänskligt hungrig på lunchen så jag smiter ut lite tidigare och slinker in på den där italienska krogen som alltid är i full kaos och som har stans bästa pasta just för att den är gjord med kärlek och eftersom varenda en som arbetar där är italienare ut i fingerspetsarna och ropar svordomar åt varann över borden.  Jag älskar det.

Så nu har jag fått en stor portion kolhydratsladdad pasta med stråk av vitlök och basilika och hela kroppen är eftermatstrött och lat, och jag halvsitter på skrivbordsstolen och njuter av att vara gravidmätt samtidigt som jag strölyssnar på alla kontorsljuden (telefoner, klackar, skratt, låga samtal) och ler åt en säljare som är inne i en ivrig diskussion med en kund som tydligen har en förkärlek till katter.

Ska ni göra något särskilt ikväll? Hos oss blir det nog bara lite extra god middag och under skrivbordet lurar en present jag hittat till mannen; annars inget. Vi spenderar redan kvällarna på det bästa sätt jag vet och jag är så vansinnigt bortskämd med det att jag inte riktigt kan komma på något annat jag hellre skulle vilja göra. Om jag får mat och en påse godis och en varm famn att slösova i framför oändliga avsnitt av någon tv-serie, med hans andetag mot min panna och hans fingertoppar mot mina under filten, så är min lycka gjord.

Mer behövs inte.

Att få storm igen.

Livet

Ovädret har legat kvar sen igår; hela natten har rutorna pressats inåt av vinden och alla fyra har legat under dubbeltäcket och lånat värme av varann; Tant och Tooka närmast fönstret, sen jag i mitten med armarna om en salukikropp och längst ut mannen med armarna om mig.

Vad det blåser, har det mumlats mot min nacke och jag har hållt med.

I morse var det outhärdligt svårt att gå upp, det gamla trägolvet är iskallt mot bara fotsulor och flickorna är så lockande varma där de ligger kvar och andas tungt med bara en tass eller en bit av en nos utanför täcket. Men det är bara att göra det, bara att bita ihop och svänga benen över sängkanten och dra sig ner till köket där mannen sitter med ena benet under sig och läser sydsvenskan och äter yoghurt och tittar upp på mig där jag kommer hasande med morgonhår, mumlar liiiivskriiis och gnuggar sömnen ur ögonen. Men han skrattar bara och kramar mig varm och berättar att han brett fyra inte-kräka-skorpor med ost, frågar om jag vill ha tranbärsjuice och säger att jag är finast i världen trots att det inte känns så.

Och nu är jag på jobb, med mina albatrosstuttar, och gäspar så det låter hoooooooo och skrattar åt hur Svåra Lena åkt undergångsbuss idag med en man som trodde att stormen och Nostradamus hade ett och annat med varann att göra.

En vanlig måndag, alltså.

Att göra det bästa man vet.

Livet




Åh jag är så tråkig! men jag njuter aldrig mer än av det här; söndagarna måndagarna tisdagarna – alla dagar! i soffan i det där hemmet man älskar att stänga dörren om sig i med magen full av polkachoklad och med handen i armhålan på någon man inte längre kan vara utan. Det är så jag får gåshud där jag ligger under filten med salukihuvuden på magen och suckar ååååå det är så mys-igt! till mannen som fnittrar genom näsan och säger vad bra älskling och stryker mig över pannan tills det flimrar framför ögonen av avslappning.

Bara det.

Rekommenderade inlägg

Att påbörja en söndag.

Livet

Vi vaknar tidigt och ligger kvar medan solen reser sig över klipporna, jag kliar underarmarna på mannens skäggstubb medan sömnvärmen sakta går ur lakanen och med fingrarna i varandras hår pratar vi om hur det kommer bli sen; om vi blir tre, och vi kommer fram till att det är nog är bäst för alla om hon får mannens tålamod och  mitt pigment – allt annat kan blandas precis hur det vill.

Sen går vi upp och äter frukost med pappa och finaste Sylvi och jag kan inte se mig trött på utsikten hur jag än försöker. Visst är det vackert på sommaren men det är nästan ännu bättre såhär; kargt och knasterfrostigt och i olika nyanser av gråblått bland allt det vita, särskilt när det är vindstilla och solklart som nu. Och när det är dags för hemfärd kramas vi länge i hallen sen vinkar vi hejdå och jag och mannen stuvar in alla sakerna i bilen för hemfärd mot Skåne igen, men på vägen stannar vi till på min favoritloppis som är ett fullkomligt kaos av precis allting man kan få plats med på två våningar och där, i snön, förälskar jag mig i en blekblå kista som mannen borstar isen av och får in i bagageluckan.

Så nu är vi på väg hem igen med hav fortfarande kvar i håret och med ett loppisfynd i bakluckan.