Visst skulle det sitta ganska bra med ett presentkort på 1000 kr att handla barnkläder för just nu? Extra fint med tanke på att det är rea och man kan tillämpa tjejmatteprincipen till absolut max. Och nu kan du vinna just det av Kidelin.se. (Och där finns Lite Kalabalik minsann, om nu mamma skulle kunna tänka sig att stoppa med nånting åt sig själv i shoppingkassen också).

Det enda du behöver göra för att vara med och tävla är:

1. Gilla Kidelin på Facebook här.
2. Motivera varför just du ska vinna, och kommentera gärna vad du skulle köpa för presentkortet.

That’s it!

Tävlingen pågår till och med fredag 13/1 klockan 12:00.

Så var en långhelg nästan slut och vi skrotar runt i tossor och njuter av utsikten så mycket vi bara kan innan det är dags att åka – kylan ska tydligen ha kommit inatt så vägen hem blir lite långsammare än vanligt. Det tar alltid emot att åka ifrån allt det här vackra, såklart, men samtidigt saknar vi flickorna så mycket att vi smäller av litegrann. Det ska bli vansinnigt skönt att få hämta upp dom på pensionatet och sniffa vinthundsöra och mysa tillsammans i soffan.

Nu ska vi packa ihop och se om vi lyckas få med oss allting hem (av någon mystisk anledning går det aldrig att packa lika bra när man ska hem som när man ska iväg) och krama världens finaste pappa med fru och sen bege oss. Slänger ut en tävling innan jag åker som kanske kan sitta bra för alla er med barn och januariplånbok.

Hörs snart igen.

Alltså.
Copyn som var inblandad i etiketten av den här flaskan måste ju vara en av världens bästa. ”Hm, hm, vad ska vi skriva som säger ’när du öppnar den här flaskan behöver du bara vädra huset i ett dygn eller så, kan till och med tänkas att ångorna inte får ögonen att typ smälta?’ Hm? Vad, vad, vad… Få se nu… Jo jag tror fan jag har det.”

L-å-g-a-r-o-m-a-t-i-s-k.

Där satt den.

Herregud, vad det är skönt att vara här!
Vi fördriver tiden med att strosa längs havet och lyssna på fiskmåsarna och rugga i småregnet; vi kör till Hunnebo och till Smögen och går på smågatorna och håller i varann. Jag stannar till i alla små butiker och hoppas på tokfynd, här är nämligen massor av såna där flådiga sommarbutiker som på de varma månaderna är fulla av en himla massa dyra människor och som vid den här tiden på året rear ut allting till 70 % vilket kan vara guldläge om man är sugen på Lexington eller Raffe eller snajdiga seglarjackor som passar bra till solslingat hår. Jag hittade såklart ingenting (gör man nånsin det när man verkligen letar?) men provade ett par Lexingtonjeans och kunde snabbt konstatera att jag nog får hålla mig till kjol i några månader till, ja.

Och nu har vi frossat i havskräftor och räkor till lunch och hela håret doftar tång och
herregud vad skönt det är att vara här.

Igår hade vi en superskön kväll. Solnedgången var magiskt vacker utanför fönsterna, och vi njöt i fulla drag av att bara kunna andas västkustluft och äta hjort och prata om vad som hänt sen sist.

Och så visades det Wallor, såklart. Min pappas fru fick dra fram allt hon hade, och så släpade jag upp min kasse från gästrummet och så oooade vi ihop. Det är så kul att se hur Ewai  Walla funkar till så olika åldersgrupper. Man väljer olika plagg, bara.
Och sen blev min pappa med Ewa i Walla-sängkläder efter ett tips från er. Det blev inga för oss, men så fort min pappas fru fick ögonen på dom gick dem sedvanliga Walla-blackouten igång och tre minuter senare var de hennes. Så tack för det tipset!

Och så åt vi ihjäl oss litegrann, såklart. Silkesapan tyckte det var skitfestligt att vara på ett nytt ställe, han satt mest och formade munnen till en näbb och sa huuuuuuu och vevade med armarna.

Och så kollade vi på gamla kort. Som det här på när pappa är liten. Så nu vet jag att Leo minsann kommer växa upp och bli en riktig snygging (inte för att jag tvivlade på det, men ändå) och har vi riktig tur kan han till och med ha fått den där Lindquistska längden som mystiskt nog hoppat över mig. Varken jag eller mannen har ju liksom bäddat för att Leo ska bli basketspelare, annars. Snarare cirkusunge. Eller jockey, kanske. Om han nu inte får vår kärlek till mat, vill säga.

Och så hittade jag det här fantastiska kortet från -96 på när min pappa är ute och svirar järnet med farmor (till höger, inget annat) och en god vän:

Japp. Vi vet hur man gör’t.