Den där resan till Gran Canaria är liksom sju hela dagars livräddande, men som jag sagt innan – vissa saker är starkare än andra och har bränt sig fast och vägrar släppa.
Som första dagen.

Vi sitter i taxin på väg från flygplatsen till hotellet; luften är varm och doftar kryddor genom ett öppet taxifönster och vägarna är små och slingrande och tar oss mellan berg. Jag sitter stadigt mellan Nelly och Carl-Otto i baksätet, Micke sitter bredvid chauffören med sina fågelrörelser och sina för stora solglasögon och luktar turkisk peppar-shot, och det räcker med att jag ser hans gestikulerande för att jag ska börja le. Musiken är hög i taxin, nån slags spansk radio, och när Micke säger nånting till chauffören hör han det inte först – han är en kort, satt typ med vit skjorta och Carl-Otto är övertygad om att han jobbar för produktionsbolaget egentligen och att de just nu filmar oss med gömda kameror i backspegeln.

– What? säger chauffören och sänker musiken, hans arm har långa svarta hårstrån som vaggar som sjögräs i luften från bilfläkten.
– Mauntäijns, säger Micke och pekar upp mot berget.
Taxichauffören tittar på honom ett kort ögonblick, tittar på bergen och vänder sedan blicken mot vägen igen.
– Yes?
– Jäs, konstaterar Micke.

Det blir tyst ett tag. Radion är nedskruvad och vi tre där bak håller nästan andan. Man vet på nåt sätt att när Micke börjar prata kan det bara gå åt ett håll. Nellys lockar kittlar mig på överarmen och Carl-Otto är konstigt nog sval mot mitt ben där han sitter i sin Fred Perry.

– Jäs, säger Micke igen. Konstaterande. Man kan se på hans käklinje att han funderar, underläppen sugs in en kort stund, näsroten får rynkor.
– Thär are houls. In the mountäijns, fortsätter han och pekar igen. Hela bilen tittar. Och mycket riktigt, överallt i bergen är det hål i olika storlekar – som nån slags urdjur en gång i tiden haft sina bon där men nu glömts bort.
– Yes? säger taxichauffören. Nu börjar han bli märkbart nyfiken på vart den här konversationen ska ta vägen; han har börjat le med ögonvråna och sjögräshåret vajar fortare.

Det blir tyst igen. Kanske i en minut. Micke funderar. Sen slänger han ut en smal arm igen, den är prydd med festivalband och är skrattretande blek mot chaufförens mörka, och hans finger pekar upp mot bergen.
– Do pippol live thär? In the käjvs?

Och då exploderar vi tre där bak, det är som om luften försvinner ur taxin när skratten pressar ut den genom fönsterna, taxichauffören får rynkor långt ner på kinden av leende och Micke sjunker trumpet tillbaka mot sätet och mumlar ”jag har läst det” och hans slitna gympaskor pressar sig trotsigt mot golvet. Vi skrattar tills det känns skönt i magen, tills man är kilon lättare och måste lyfta på håret för att lufta nacken.

Vad är det? Första veckan i januari? Det har precis varit jul och när vi närmar oss staden hänger julslingorna kvar över vägen i tunga bågar, det är alltid nånting märkligt med att se julpynt så långt hemifrån på ställen där taxibilarna har lädersäten och rum för skratt som gör att håret klibbar sig i nacken; Nelly säger nånting om girlangerna med ett pekfinger mot rutan och vi alla tittar och nickar och säger ”ja precis”. Micke vänder sig mot chauffören igen.

– Dou jou have kristmass here?
Ytterligare ett explosionsskratt, jag måste greppa om framsätet för att hålla mig uppe – jag har så mycket vinter kvar i mig som måste ut och bröstkorgen får liksom inte plats med all ny lycka, chauffören är nu ett helt leende och Carl-Otto kippar ”herregud” i mitt öra och jag märker inte ens att jag gråter av skratt förrän jag knappt längre kan se.
Micke sneglar bak på oss, märkbart stött, och vänder sig sen till chauffören igen, med ett finger mot girlangerna:
– Jou have to pull it daoun, säger han och visar med händerna i luften. Pull it daoun.

Och där, nånstans strax utanför Arguineguin, lossnar den sista lilla biten av vinter i mig i ett baksäte i en taxi med svarta lädersäten, och min panna är tryckt mot sätet framför mig och mina händer når axlarna på en Micke som doftar turkisk peppar-shot och som jag älskar på fler sätt än jag kan säga –

just för att han ger mig plats för vårväder.