Vissa saker i livet kommer sådär klockrent och rakt in i hjärtat när man som mest behöver dom – såna tillfällen som på mer än ett sätt räddat livet på en och som man minns som korta ögonblicksbilder som man kan spela upp hur många gånger som helst eftersom de aldrig blir uttjatade. Det här är en av de ögonblicken.

Som när det kom sig att vi åkte på den där resan; Carl-Otto, Nelly, Micke och jag, med det där tv-teamet som i dagar försökte få oss att vara några andra men som tillsist gav upp och lät oss hållas – hur vi fick sju dagar tillsammans på en varm ö med kryddoftande palmer och januarikallt vatten. Hur jag var så trött och avgrundsledsen innan den där färden men bara efter några dagar var mjuk i kroppen igen och mindes hur man skrattade med hela magen istället för att bara andas med bröstet. Hursomhelst. Det starkaste:

hur vi har hyrt en bil och Carl-Otto kör i den spanska trafiken som nån form av inhemsk rallyförare, vi är på väg mot nåt köpcenter i nån storstad och Micke sitter bredvid mig i baksätet och luktar bar och är vit i ansiktet efter gårdagens rumlande, och hans knä nuddar vid mitt i varje kurva med ett lätt tryck som lämnar värme efter sig. Och Nelly säger ”du kör BRA Carl-Otto!” och ler bakom solglasögonen, men jag tycker att det är fasligt obehagligt att åka fort på ställen jag inte känner eftersom jag har ett harhjärta inne i bröstet egentligen, så jag andas i en påse på skämt och vi skrattar allihop och säger att jag nog borde ringa Tore, en kort och fluffhårad psykolog, och utvärdera situationen – och bara det att vi skrattar åt det gör hela livet bättre.

Och vi kör vilse, såklart, i vår skruttiga lilla hyrbil och hamnar i nån slags ghetto där Carl-Otto saktar in så att Nelly kan hänga sig ut genom fönstret mot en uppenbart påtänd man och ropa ”ho hoooo? Please? We are lost! You know way to supermercado?” och le sitt varggrin, och medan jag sitter med harhjärtat och piper ”nämen lägg aaaav, han är ju en pundare!” i baksätet fortsätter hon naivt sin quest att få oss rånade genom att, fortfarande hängande ut genom det öppna bilfönstret, göra det universella tecknet för pengar (gnugga tummen mot pek- och långfingret) och ropa ”Hoo hoo? You know? Shoppi shoppi? Prada? Gucci?” tills jag skrattande så jag kiknar börjar fibbla efter låsen på dörrarna och Carl-Otto gasar på och Nelly studsar tillbaka in genom fönstret i ett moln av lockar – helt oförstående om den stundande katastrofen hon nästan drog på oss genom att gasta om Gucci till en påtänd man i Gran Canarias ghetto.

Och den där bilfärden kan jag leva på i evighet tror jag. Mickes sparvknä mot mitt, Carl-Ottos välklippta nacke i framsätet, bilden av Nelly sedd snett bakifrån – kikande bakåt mot mig över kanten på sina solglasögon och med ett solberusat leende, hennes hand på biltaket genom det öppna fönstret och den där svidande känslan i magen som bara flera dagars intensivt skrattande kan lämna efter sig.